Herr talman! I går fick en artikel ur Universitetsläraren på webben spridning på sociala medier. Det var en universitetslektor som heter Ebba Lisberg Jensen som hänvisade till ett debattinlägg i Upsala Nya Tidning i januari, som man kallade för ett veritabelt nödrop. Där skrev man att svenska studenter inte har det viktigaste redskapet för att tillgodogöra sig en humanistisk utbildning. De har nämligen inte språket.
Dessutom hävdade man att universitetslärare numera förväntas tillhandahålla busstidtabeller till sina studenter. Man pekade då på att vi curlar våra unga alltför mycket.
Som ung och före detta student - det var ungefär ett år sedan jag slutade studera på deltid - och även som politiker i utbildningsutskottet blir jag såklart orolig när jag läser detta.
Man undrar också: Var ska man börja analysera detta, om vi nu för en sekund tänker oss att det här stämmer? Jag vet av egen erfarenhet att detta inte stämmer för tusentals människor. Men var börjar man, om vi nu ska analysera detta för en minut?
De personer som artikelförfattarna hänvisar till är ungefär 20 år. De började skolan för 13, 14, 15 år sedan. Och de lärare som de hade i skolan påbörjade sin utbildning senast i mitten av 1990-talet, troligtvis mycket tidigare än så.
Jag drar upp det här resonemanget för att peka på att högre utbildning inte går att se isolerat. Det går inte att se bara den tid man är i den högre utbildningen för att analysera vad som går rätt och vad som går fel, utan man måste börja långt tidigare än så.
Svensk högre utbildnings resultat beror ju på faktorer som ackumuleras under en väldigt lång tid. Det kan vara så att vi inte har den viktigaste debatten för den framtida svenska högre utbildningen här i dag. Den hade vi kanske för någon vecka sedan när vi diskuterade förskolan, grundskolan eller gymnasieskolan.
Sverige har haft en spännande tid när det gäller propositioner för ökad kunskap. Vi antog för en tid sedan en ny innovationsstrategi. Vi antog för några veckor sedan en ny forsknings- och innovationsproposition. Väldigt mycket har det handlat om just att stimulera innovation och samverkan mellan samhällets olika sektorer, däribland givetvis akademin. Men det går inte att tala om innovation och samverkan utan att tala om studenter. Den viktigaste faktorn när det gäller att sprida kunskap från forskningen ut i samhället är givetvis de studenter som befinner sig i systemet och som plockar ut detta till arbetsgivare, till föreningsliv och till offentlig sektor.
Här har det som sagt hänt en hel del positivt. Men det finns mycket kvar att göra. Det finns goda exempel som borde spridas ytterligare. Vi har i de här debatterna ofta talat om studentmedarbetare, alltså tanken att du varvar dina studier med ett arbete som är kopplat till dina studier. Det här konceptet kallas studentmedarbetare, som sagt.
Det finns goda exempel som borde spridas. I Region Skåne har man varit duktig på att tillskapa sådana här platser för att främja samverkan mellan akademi och näringsliv och offentlig sektor men också för att knyta till sig ny och bra kompetens. Är det någonting svensk offentlig sektor behöver så är det olika saker som gör att man blir en bättre och mer attraktiv arbetsgivare.
Vi har, precis som tidigare år, diskuterat kvantitet och kvalitet i den här debatten. Kvantitet är ju också en kvalitet. Det är viktigt att så många som möjligt kan gå sin drömutbildning. I vissa fall är drömutbildningen den som ligger nära hemmet. Därför är det viktigt att den högre utbildningen är utbyggd i hela landet, precis som den är i dag.
När vi pratar om kvantitet kan vi än en gång konstatera att det är fler i dag som tar del av den högre utbildningen än det någonsin varit tidigare, än det någonsin varit under socialdemokratiskt styre.
En ökad kvantitet får aldrig ske till priset av minskad kvalitet. Det här var någonting som skedde under flera år, flera decennier. Man utökade antalet platser, men det skulle hela tiden finansieras inom ramen. Det var fler platser men inte mer pengar.
Nu har vi vänt trenden. Vi visar att en utbyggd högre utbildning och en utbildning som fler än någonsin tar del av går att kombinera med högre ambitioner när det gäller kvalitet. Och vi visar att vi satsar riktiga miljoner och riktiga miljarder när vi faktiskt sitter på makten. Det är lätt att lägga in mer pengar när man är i opposition och inte måste ta ansvar för en helhet. Men vi visar att vi klarar av både och.
År 2013, om vi jämför med år 2011, är det 800 miljoner mer tillsatt på humsamområdet, humaniora och samhällsvetenskap. Och svenska studenter, inte minst de som studerar dessa ämnen, kan vara trygga i att vi har en regering och en politik som sakta men säkert stärker kvaliteten i utbildningen och undervisningen. Det var inte länge sedan motsatsen var fallet.
När jag nu ändå talar om kvantitet och kvalitet kan jag säga att det har bollats mycket med de olika målsättningar som finns. Från oppositionen hänvisar man till det faktum att regeringen har en målsättning om antalet personer i högre utbildning som är i linje med det vi redan i dag ser, ungefär 40 procent.
Och om man på allvar ser alla människor som enskilda individer som har egna mål och egna drömmar som de jobbar mot menar jag att det enda mål man kan ha för den högre utbildningen är att alla som vill ska ha möjlighet att ta del av en högre utbildning.
I dagsläget handlar det ackumulerade målet för Sverige om alla svenskar som vill ta del av en högre utbildning. Det är ungefär 40 procent. År efter år har vi faktiskt haft fler platser i den högre utbildningen än antalet människor som söker. Det hade mycket väl kunnat studera fler i den högre utbildningen om det hade varit fler som sökt, eftersom antalet platser har varit större än antalet sökande.
Det är det mål man kan ha. Det innebär också att den samlade svenska målsättningen blir vad den blir. Om 60 procent av dem som nu går ut gymnasiet absolut söker sig till den högre utbildningen, verkligen vill det och jobbar hårt för detta är det givetvis 60 procent som vi ska försöka tillskapa högkvalitativa platser för. Det är enligt mig den enda målsättning som man kan ha.
Under den första mandatperiod som Alliansen hade makten, 2006-2010, tog vi en rad beslut för autonomi och självstyre. Jag tror att en viktig del i att vidareutveckla den svenska högre utbildningen och vidareutveckla kvaliteten är att lägga mer makt och befogenheter i händerna på administratörer och pedagoger ute på våra lärosäten.
Det är helt enkelt så att hundratals och tusentals kloka administratörer och pedagoger tillsammans och i inbördes konkurrens kommer att vara smartare, oavsett hur kloka människor vi placerar på Utbildningsdepartementet.
En tro på ökad autonomi är inget annat än en tro på alla de duktiga pedagoger och administratörer som verkar i vårt högskolelandskap.
Nu har jag bara tre sekunder kvar, men jag tror att jag drar ut lite på tiden. För jag skulle vilja prata om några trender man kan se i den högre utbildningen i Sverige och globalt.
Vi ser att distansundervisningen fortsätter att öka. Dessutom ökar distansundervisningen på ett sådant sätt att många studenter kombinerar studier på campus med distansundervisning på det egna lärosätet eller andra lärosäten.
Globalt ser vi samma sak. De amerikanska toppuniversiteten och de globala toppuniversiteten erbjuder mer och mer av sin undervisning fritt på nätet eller mot en mindre kostnad.
Det är givetvis en stor utmaning för hela den globala högre utbildningen och för den svenska högre utbildningen att även det här området håller på att globaliseras.
Om ett antal år kan det mycket väl vara så att det är lika naturligt att läsa en distansutbildning vid Stanford, Harvard eller Oxford som att läsa vid Mittuniversitet, KTH eller Chalmers.
Svaret på hur vi hanterar den här utmaningen har inte jag, utan det är samma sak där. Det handlar om hundratals och tusentals kloka människor ihop. Men jag kan gissa att svaret handlar om en ökad samverkan över nationsgränser och att man kanske kombinerar studier inte bara vid olika svenska lärosäten, utan man kanske läser både på Högskolan Dalarna och vid Stanford University.
Vi kan också se att fler aktörer knackar på dörren lite lätt i det svenska högre utbildningslandskapet. Det mest kända exemplet är väl tanken om att tillskapa Johan Skyttes högskola, alltså en fristående lärarutbildning. Ett antal aktörer har sagt att de vill jobba fram ett nytt institut, en ny akademi, som utbildar framtidens lärare.
Jag tror att det här är början på en trend där fler aktörer tar på sig ledartröjan för att utveckla den högre utbildningen. Jag tror att det är bra.
Som sagt: Aldrig förr har så många människor tagit del av den högre utbildningen i Sverige. Och aldrig förr, vågar jag lova, har man kunnat kombinera en så pass hög kvantitet med en så pass hög kvalitet.
Det här är allianspolitik när den är som allra bäst. Det innebär att vi lägger riktiga pengar på detta viktiga område när vi faktiskt har möjlighet att göra detta.
(Applåder)