Herr talman! Jag vill först yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna.
Folkpartiet och alliansregeringen har de senaste åren fattat ett antal strategiska beslut för att höja kvaliteten i grund- och gymnasieskolan men också i den svenska högskolan. Målet är att hålla en internationellt sett hög kvalitet. Vi har tidigare debatterat och fattat beslut om nya satsningar inom forskningsområdet, men högskolan är också av central betydelse för vår välfärd och Sveriges utveckling. Betänkandet tar upp många delar, men jag vill här fokusera på ett antal områden där jag tror att de största skillnaderna finns mellan Alliansen/Folkpartiet, och de rödgröna, i synnerhet Socialdemokraterna.
För det första gäller det synen på lärosätenas roll och ansvar. Vi har i regeringen aktivt verkat för och bidragit till att öka den akademiska friheten. Hur rektor använder sin budget, hur lärosäten lägger upp sina utbildningar, vilka moment de satsar på och hur de väljer att bedriva sin undervisning är lärosätets ansvar, inte riksdagens. I många S-motioner glömmer man tyvärr bort denna viktiga princip och vill detaljstyra högskolornas verksamhet. Min fråga blir: På vilket sätt vill Socialdemokraterna öka den akademiska friheten?
För det andra gäller det utbud av högskoleplatser och kvalitetsuppföljning av desamma. Oberoende av de tillfälliga satsningarna på extra högskoleplatser visar statistiken, trots en marginell minskning sedan 2011, att andelen studerande vid Sveriges högskolor och universitet aldrig har varit så hög som i dag - drygt 320 000 studenter.
Efter Louise Malmströms inlägg måste jag påminna om, eftersom Socialdemokraterna enbart fokuserar på akademiska studier, att vi har en yrkeshögskola med väldigt goda resultat. Där finns 40 000 studerande, och en stor andel av dem har redan en akademisk utbildning men har valt att gå över till yrkeshögskoleutbildningar därför att det är ett mer effektivt sätt att komma ut i arbetslivet. Jag säger detta för att lite grann nyansera Socialdemokraternas betoning av hur viktigt det är att öka antalet platser.
Herr talman! För många studenter är studier vid högskolan en viktig investering för ett framtida yrkesliv, och det är viktigt att det så långt det går skapas utbildningsmöjligheter för enskilda som vill utvecklas och därmed stärka sina karriärmöjligheter.
Detta får dock inte innebära - som man ibland kan få intryck av i vissa S-motioner eller för den delen i de interpellationsdebatter man kan ta del av här i kammaren nästan varje tisdag - en okontrollerad expansion av antalet högskoleplatser utan några som helst krav på kvalitet. Lärosäten som lockar studenter ska premieras. Lärosäten som klarar examensgranskningarna är de som främst ska få bedriva högskoleutbildning på statens uppdrag. När det gäller indikatorer som följer lärosätenas samverkan med det omgivande samhället är det angeläget att regeringen återkommer i ärendet. För arbetet med att utveckla indikatorerna finns också medel avsatta i statsbudgeten.
Universitetskanslersämbetet har vidare hittat en bra modell där man granskar hur studenterna når examensmålen. Vi ser också tydligt i ämbetets granskningar att de utbildningar som ifrågasattes under förra och förrförra årets granskningar har avvecklats vid lärosätena, vilket är positivt.
Den tredje skillnaden är synen på resursfördelningssystemet. Detta hänger ihop med min punkt om kvalitet i högskolan. Resurser är viktiga, men de ska i första hand finansiera utbildningar på universitet och högskolor som håller måttet. Bra lärosäten gynnas av ett sådant system, och det är mycket positivt.
Herr talman! Jag tolkar S-motionärerna som att de inte är riktigt till freds med kvalitetsindikatorn som fördelningsprincip. Min fråga blir då: Vilken annan princip eller fördelningsnyckel ska vara vägledande när staten fördelar skattepengar till lärosätena?
Att regeringen beslutade att införa ett nytt system föranleddes också av dåvarande Högskoleverkets önskemål. Det gäller både resursfördelningssystemet och kvalitetsutvärderingssystemet.
Det är först i och med ikraftträdandet av det nya systemet med kvalitetsbaserad resursfördelning, som för övrigt trädde i kraft den 1 januari 2013, som vi har fått en tydlig koppling mellan kvalitet och resursfördelning. Det är kärnan i Folkpartiets och Alliansens högskolepolitik. Om detta säger Socialdemokraterna ingenting. Att efter knappt tre månader kritisera detta är inte trovärdigt.
Det finns fortsatta utmaningar i högskolan. Arbetet med att förbättra kopplingen till arbetslivet är viktigt. Arbetet för jämställdhet är också viktigt. Här inväntar vi de utredningar och det arbete som Delegationen för jämställdhet i högskolan har gjort liksom att regeringen har beslutat om nya rekryteringsmål för professorer.
Det är också viktigt att kvaliteten i utbildningarna höjs och att antalet sökande ökar på vissa strategiskt viktiga utbildningar där söktrycket är lågt, till exempel lärarutbildningarna. Här har vi i Folkpartiet och Alliansen beslutat om ett antal åtgärder direkt inom högskolepolitiken men också andra faktorer som karriärtjänster och lärarlegitimation som förhoppningsvis indirekt kan öka söktrycket på lärarutbildningen. Det är åtminstone min stora förhoppning.
En annan viktig utbildning är civilingenjörsutbildningen. Vi fick nyligen nyheter om att det kommer att saknas 30 000 ingenjörer. Här gör vi satsningar på gymnasiet genom ett fjärde tekniskt år. Vi har haft en försöksverksamhet som har varit mycket positiv, och regeringen har meddelat att den kommer att förlängas. I årets budget utökas också antalet platser på civilingenjörsutbildningarna, men resultatet kommer senare, för utbildningarna tar fem år att fullfölja. På sikt ska öka intresset för detta också genom satsningen på matematik i skolan - grundskolan och gymnasieskolan - och med ett ökat inslag av matematik i lärarutbildningen.
Sammantaget satsar vi på högskola och universitet. Vi gör historiska satsningar på forskning. Detta är viktiga prioriteringar som den här regeringen gör, och det är helt rätt. Det förvånar mig att ordet kvalitet provocerar så mycket, men det är ändå det som är utgångspunkten för det här politikområdet.
(Applåder)