Herr talman! Först vill jag säga att det är utomor-
dentligt positivt att Harald Nordlund, som ju repre-
senterar ett borgerligt parti som inte gjort alltför bra
ifrån sig tidigare när det gäller förnyelsebara energi-
källor, engagerar sig i den här diskussionen. Det är
bra att han driver på och kritiserar målsättningen i en
kommande energiproposition och säger att den är för
svag och för dålig. Jag tycker det är bra att man blir
beskylld för att inte ha tillräckligt höga ambitioner.
Det stärker den rörelse som behövs för att vi ska
kunna genomföra en absolut nödvändig energi- och
miljöomställning.
Men Harald Nordlund hänger upp sig för mycket
på siffror och sifferexercis. Det väsentliga i den
kommande propositionen - den som nu varit ute på
lagrådsremiss - är inte om det ska vara
10 terawattimmar från förnybara energikällor år 2010
eller hur mycket man ska öka till 2012. Hela affärsi-
dén, grundbulten i propositionen, är ju certifikaten i
sig. Det är ett helt nytt sätt, en helt ny metod. Vi und-
går de trånga budgettaken. Via certifikaten får vi in
en marknadsmekanism, där vi som konsumenter får
vara med och betala för det energieffektivaste och
mest ekonomiska sättet att producera förnyelsebart.
Det är väl helt riktigt som sägs i den utredning
som ligger till grund för propositionen att biobränsle-
na äter upp det mesta till att börja med. Men
biobränslen är ju också förnyelsebara. Vid sidan om
detta kommer förslag om hur vindkraft, solceller och
annat ska överleva och kunna utvecklas vidare. Eko-
nomiskt är de till en början inte tillräckligt slagkrafti-
ga jämfört med biobränslena.
Här har vi äntligen fått ett verktyg för att på sikt
åstadkomma att vi ökar den förnyelsebara andelen år
från år. Det är ju själva poängen.
Dessa 10 terawattimmar är ju inget maximimål.
De utgör inget tak i budgeten utan de är golvet som vi
ska gå på. Det finns inget som hindrar t.ex. McDo-
nalds - om de vill göra sin affärsprofil lite mer positiv
- från att köpa 100 % certifierad el. Det går utöver
miniminivån på 10 terawattimmar så småningom, för
det är ju elleverantören som ska visa upp en viss kvot
när året är slut.
Det är utomordentligt dynamiskt - om man vågar
säga det efter alla skattereformer som Folkpartiet och
andra har hittat på. Jag väntar mig alltså dynamiska
effekter. Jag är full av förtröstan på att det här kom-
mer att bli bra. Ännu bättre är att själva affärsidén,
dvs. modellen man arbetar efter, går att överföra på
andra områden. Till att börja med vore det önskvärt
att man införde den på den fria inre marknad som vi
ska ha i Europa, där nu elmarknaden successivt växer.
Kan vi kombinera detta med att man kan handla
med certifikaten tvärs över alla gränser blir resultatet
att vindkraften inte alls har spelat ut sin roll. Tvärtom.
Men vindkraftverken placeras väl i första hand på den
blåsiga irländska ön och inte i inlandet i Tyskland där
det inte blåser. Nu pumpar den tyska regeringen ge-
neröst ut skattepengar i bidrag, så att man bygger
vindkraftverk i Tyskland som aldrig förr. Det är inte
energieffektivt. Det är inte ekonomiskt vettigt att
hantera pengarna på det sättet.
Jag ser faktiskt dessa certifikat som något histo-
riskt. Det är inte ett vågspel utan början på en epok
där man kan få ett bra och effektivt sätt att finansiera
nödvändiga investeringar inom den förnyelsebara
energin. Det är verkligen nödvändigt.
I Sverige har vi mycket vattenkraft, men i EU som
helhet är bara 6 % av den totala energiproduktionen
förnyelsebar i dag. Det ska man nu dubbla till 12 %.
Sedan återstår, om min matematiska förmåga inte
leder mig alldeles fel, 88 %. Vi har mycket framför
oss.
Jag är glad och tacksam om Harald Nordlund kan
övertyga resten av Folkpartiet om att stötta det här
förslaget när det väl kommer på riksdagens bord.