Fru talman! Jag ska börja med mitt yrkande. Jag yrkar bifall till reservation 4. Jag står givetvis också bakom de andra reservationer som i utskottet avgivits från Centerpartiets sida, men för tids vinnande yrkar jag inte bifall till dem.
Jag tänkte börja med den naturvård som av alldeles för många tas som helt självklar och som många inte tänker på. Det är den naturvård som utförs varje dag av intresserade brukare av våra skogar och av våra åkermarker. Det handlar om miljontals hektar. Det är någonting som är utspritt över hela landet. Det är en naturvård som vi kan ta del av varje dag, oavsett om vi ser den genom bilfönstret eller kontorsfönstret eller när vi cyklar till jobbet.
Vill vi inte bara se den susa förbi har vi via den svenska allemansrätten en unik möjlighet att stanna bilen och stiga ut eller kliva av cykeln för att med samtliga sinnen ta in naturen. Det kan gälla att lyssna på den första lärkdrillen på våren, att se den skira grönskan i bokhultet när bladen slår ut eller att känna doften av hägg.
Det här är en unik möjlighet som vi har i Sverige. Jag skulle vilja kalla det att ta del av vår vardagsnatur. Tyvärr ser jag att stora delar av den här vardagsnaturen är hotad, men inte därför att det finns för lite pengar för att bevara den. Från mina utgångspunkter handlar det inte om bevarande utan om brukande, och brukande kräver brukare. Dessa brukare känner sig svikna av regeringen, för regeringen tar naturvården som en självklarhet, men man ser det inte som en självklarhet att brukarna ska ha konkurrensvillkor som är likvärdiga med dem som gäller för övriga brukare i Europa. Tyvärr tror jag att det handlar om okunskap från regeringens sida. Man ser inte det självklara sambandet mellan vardagsnaturen och brukandet.
Sedan ska jag gå in på det som kanske inte kan kallas för vardagsnatur utan handlar om naturområden som har mer speciella naturvärden, något alldeles utöver det vanliga. Jag och Centerpartiet tycker att det är oerhört viktigt att vi inte äventyrar den biologiska mångfalden. Det är olyckligt att majoritetens synsätt präglas av att man menar att dessa områden bara kan förvaltas av staten, i samhällets ägo. Det är områden som ofta har getts sina speciella naturvärden tack vare det sätt som brukaren har skött dem på.
För min del tycker jag att reservat huvudsakligen ska inrättas på samhällsägda marker. I de fall vi vill inrätta reservat på privatägd mark ska det göras genom att vi träffar avtal med ägaren. Fördelen med det är att vi inte får den äganderättskonflikt som uppstår när vi löser in mark för reservat. I stället för att markägaren får ersättning för att producera skog där massaved och timmer ger den ekonomiska avkastningen får han ett avtal som innebär att han producerar skog men att naturvärdena avgör vilken ekonomisk avkastning man får. Det är ett betydligt smakligare sätt att genomföra det på.
Det ger också möjlighet för ägaren att fortsätta utveckla sitt företag, säkerligen till gagn för den vardagsnatur jag pratade om tidigare, som säkert omger reservatet.
Avslutningsvis vill jag peka på ett principiellt förhållningssätt från Centerpartiets sida. När vi inrättar reservat - på privat mark, till havs eller till sjöss - ska de som har haft sin utkomst från berörda områden ersättas ekonomiskt. Dialogen med markägaren är oerhört viktig, så att man kan göra det i samförstånd, på ett bra sätt. Samarbete och dialog ska prägla naturvården.