Fru talman! Det här betänkandet innehåller allt ifrån taggtråd till valfångstpolitik, men när man lyfter fram ordet naturvård i samtal med människor som man möter leds samtalet ofta in på skogen och skogsavsättningar, skyddade tätortsnära områden som behövs för rekreation och upplevelser, skyddande av blommor och andra växter. Givetvis kommer man också in på fågellivet och jakten.
Fru talman! Tyvärr är det alltför sällan som det stora flertalet av de människor som jag möter förknippar naturvård med det som finns under vattenytan och under havsytan. För många verkar det som om det fanns en osynlig gräns vid strandlinjen för vad som bör vårdas eller inte. Vad är det som säger att vård av den natur som finns på land är viktigare än den natur som finns under vattenytan?
Jag har tidigare i den här kammaren sagt och säger igen: Om det övergrepp som nu sker på naturen under vattenytan hade skett på land, hade det stått många uppe på land och visat på problemen och krävt åtgärder för att skydda den hotade och skadade landbaserade naturen.
Men när det gäller den natur som döljer sig under vattenytan verkar det vara alltför få som vill förstå den kritiska situationen. Och det verkar vara ännu färre som vill acceptera åtgärder och förebyggande politik för att rätta till den problematiken.
Det behövs beväxta skyddszoner längs bäckar och åar. Det behövs, som vi för fram i vårt särskilda yttrande om Emån, en restaurering av vattensystemen så att fisken kan vandra längre in i dess vattensystem. Fisken är en indikator på hur vattnen mår, vilket borde ge signaler när det gäller miljömålet giftfri miljö.
Kostråd i all ära, men miljömålet giftfri miljö och miljömålet "hav i balans samt levande kust och skärgård" har problem, och det beror inte på att man inte känner till hur miljösituationen är under vattenytan. För i stora drag känner man till att den är katastrofal på vissa områden - till exempel dioxinsituationen, den stora syrebristen i stora delar av Östersjön samt våra andra kemikalie- och oljeutsläpp.
Man vet även att åtgärdsprogram ska finnas senast 2005 och ha inletts för de hotade marina arter och fiskstammar som har behov av åtgärder. Men det hjälper ju knappast med åtgärdsprogram om man inte följer dem.
Uttaget av fisk ska senast 2008 vara högst motsvarande återväxten, enligt ett delmål för hav i balans. Men resultaten av de politiska beslut som fattas om uttaget av fisk, efter förhandlingar på EU-nivå, visar tyvärr att förändringar i politiken ännu inte har genomförts för vissa arter. Därför är det mycket osäkert om vi når delmålet 2008.
Ofta får jag från intresserade människor frågan: Är det som nu sker i den marina miljön naturvård eller rovdrift? Är detta hushållning med naturen? Jag anser att det är rovdrift och absolut inte hushållning med naturresurserna.
Vi behöver slå vakt om olika slags naturvård. Den vattenbaserade och marint baserade naturvården är mycket viktig, och vi i Vänsterpartiet anser att arbetet med att inrätta marina reservat och andra skyddsområden i vattenmiljön går alldeles för långsamt. Det är inte troligt att vi kan uppnå det delmål som är uppsatt för 2005 och som går ut på att ytterligare fem marina områden utöver de sju som redan finns ska vara skyddade senast 2005.
Vänsterpartiet anser att behovet av att avsätta skyddade områden i marina miljöer är akut och att avsättning av marina skyddsområden är den viktigaste och mest effektiva åtgärd som kan vidtas i arbetet med att säkra den biologiska mångfalden i Östersjön. Därför måste det arbetet påskyndas. Vänsterpartiet anser även att merparten av de tolv utsjöbankar som finns i den svenska delen av Östersjön bör få ett långvarigt skydd. Marina reservat kan skapas genom att de skyddsvärda områdena ingår i EU:s Natura 2000-nätverk.
Fru talman! Slutligen yrkar jag bifall till reservation 7 vid betänkandet.