Herr talman! När det gäller det sistnämnda tror jag
nog ändå mer på den amerikanska linjen än på
Karin Falkmers. Jag tror att det är både
framgångsrikt och nödvändigt att det
internationella samfundet visar sin avsky för de
övergrepp mot mänskliga rättigheter som sker i
Kina. Jag medger att detta är en av de åtgärder som
man kanske bör vidta som sista åtgärd, för jag delar
Karin Falkmers uppfattning om handelns och det
ekonomiska utbytets positiva betydelse. Men den
svenska regeringen skall inte utesluta denna
möjlighet.
Om Karin Falkmer hade läst meningsyttringen
skulle hon ha funnit att jag i dag inte kräver ett
förbud mot handel, utan att jag kräver aktivitet från
regeringen -- en redovisning av sakförhållandena
och förslag mot bakgrund av en sådan redovisning.
Det skulle glädja mig mycket om vi kunde se att det
sker förbättringar och om den svenska
delegationen hade fått sådana utfästelser att
förbättringar kunde förväntas på området. Det är
ändå en liten del av de kränkningar som sker i ett
område där det finns en total internationell samsyn
när det gäller denna typ av brott. Man får vidta
motåtgärder. Det finns sådana markeringar i
GATT, som redovisas i betänkandet, och det finns
också i ILO-konventionen.
Sedan en litet skämtsam anmärkning här på slutet.
Här ser man vådan av statsägda bankers lovsång till
regeringen. Det får mig nästan att överväga att
instämma i behovet av privatiseringen av
Nordbanken.
För att vara mer allvarlig vill jag hävda att
regeringens politik inte har kunnat förhindra den
uppgång som har uppstått på grund av förändringar
i den internationella konjunkturen och en
marknadsprissättning av kronan. Jag tror mer på
detta än på den lovsång till regeringens politik som
Karin Falkmer talar om.