Herr talman! Först kort om östkrediterna. Jag vill
inleda med uppmana Karin Falkmer till litet
ödmjukhet. Den våldsamma exportuppgång som vi
nu ser är ju resultatet av att regeringens politik har
misslyckats. Man lyckades inte hålla kronan fast,
utan den sjönk som en sten. Det är det som
exportindustrin nu tjänar på.
Vi tycker att EKN borde öppna fler länder i
Östeuropa och mer betona långsiktigheten i
lönsamhetsmålet. Det är ett högrisktagande att
garantera investeringar i Östeuropa. Men vi bör
ändå göra det i högre utsträckning än vad vi nu gör.
Vi kan göra det utan att bryta mot internationella
regler.
Det Karin Falkmer sade om Kina var intressant.
Regeringen gör en del bra saker, men den gör för
litet. Jag skulle med glädje ha sett den svenska
regeringen vara lika kraftfull i agerandet gentemot
Kina som USA:s regering är. Det som vi också kan
se i Kina är att en satsning på marknadsekonomi
inte alls automatiskt leder till en demokratisering.
Möjligtvis är detta nytt för Karin Falkmer. Men vi
andra som är litet historiskt bevandrade vet att
marknadsekonomi och kränkningar av mänskliga
fri- och rättigheter inte är något ovanligt utan
nästan lika vanligt som kränkningar vid tillämpning
av ett planekonomiskt system.
Det Karin Falkmer säger om att gynna svenska
företag och agera för att de skall hamna i en bättre
position på den kinesiska marknaden är ett ovärdigt
dubbelspel. Här är faktiskt de mänskliga
rättigheterna av ett långsiktigt större värde och av
större principiell betydelse än ett handelspolitiskt
stöd för svenska företag. Man behöver inte ha en
speciellt långsiktig syn för att inse att svensk
företagsamhet tjänas betydligt bättre av att
Sveriges regering bedriver en politik som ger
uttryck för respekt för den kinesiska befolkningen
än av uttryck för respekt för de makthavare som för
tillfället sitter på stolarna i Peking.