Herr talman! Om uttrycket ursäktas: Simon
Liliedahl och Ny demokrati befinner sig fullständigt
offside i denna debatt. I dag skriver tidningarna
med stora rubriker och ekonomer spår en lysande
framtid. Systemskiftet börjar att bära frukt. Den
borgerliga regeringens politik för att återupprätta
Sverige som en tillväxt- och företagarnation börjar
nu bära frukt. Svensk exportindustri exporterar
mer än någonsin. Då lägger Simon Liliedahl och Ny
demokrati fram sina förslag. Jag skall i mitt
anförande vidare fördjupa den debatt med Ny
demokrati som det här gäller.
Betänkandet handlar om regeringens budgetförslag
när det gäller exportfrämjande verksamhet och
bl.a. Exportkreditnämndens garantivillkor.
I EKN:s uppdrag ligger att man med
exportkreditgarantier skall kunna underlätta
svenska företags utlandsengagemang. Garantin är
en försäkring mot eventuella förluster som kan
uppstå i samband med export och investeringar i
andra länder.
Vid garantigivningen skall EKN minimera riskerna
för förluster som, om de uppstår, kommer att
drabba den svenska statskassan. Här säger Simon
Liliedahl att Ny demokrati vill sätta sprätt på EKN.
Det innebär i förlängningen en skattebelastning på
den svenska statskassan.
Självfallet kan skillnader i policy mellan olika
länders kreditgivningsregler innebära att
konkurrensen i vissa fall kan snedvridas. För att
komma till rätta med detta finns det nu en
internationell strävan mot en ökad likhet, dels inom
OECD, dels inom EU. I detta arbete deltar Sverige
som pådrivande land.
Inom OECD tillsattes en särskild arbetsgrupp i
november 1992 med uppgift att studera rådande
premienivåer, att undersöka eventuella skillnader
och att ta reda på vilka orsakerna är till att
premierna kan skilja sig mellan olika länders
kreditinstitut. Syftet var att finna principer för en
mer likartad premiesättning.
I de rapporter som OECD lämnade i juli 1993
konstaterades att EKN är billigast när det gäller
marknader med god kreditvärdighet. I fråga om
länder såsom t.ex. Chile, Thailand och Tjekien
ligger EKN väl till.
EKN och de utländska instituten ligger på ungefär
samma nivå beträffande länder med medelgod
riskbild. Till sådana länder hör Colombia,
Venezuela, Marocko, Turkiet och Indonesien. För
Slovenien, Polen och Slovakien är EKN generellt
billigare än genomsnittet. När det gäller länder som
placerats i premieklass 6 hos EKN, t.ex. Brasilien,
Argentina, Rumänien, Bulgarien, Egypten och
Filippinerna är EKN:s premier bland de högre.
Men samtidigt är många utländska institut stängda
för garantigivning för länder där EKN håller öppet.
Av de 18 institut som ingick i OECD-jämförelsen
som presenterades sommaren 1993 var sju stängda
på Brasilien, sex stängda på Argentina och fem
stängda på Polen, medan EKN hade öppet för
garantigivning på alla dessa länder.
EKN är ett av de få institut som årligen utvärderar
sina utestående fordringar och som varje år lämnar
en riskmässig resultatredogörelse.
Av detta framgår att EKN relaterar premienivån till
den risk för förluster som man bedömer finns i ett
visst land. Ny demokrati tycker uppenbarligen att
detta är felaktigt. Ny demokratis förslag skulle
innebära att man i stället subventionerar för företag
på dessa marknader. Är detta en rimlig politik?
Olikheter i premienivå kan ha inneburit att order
har gått till konkurrentföretag i ett land med mer
generösa risktagningsregler. Samtidigt har det
landets skattebetalare fått betala förluster som har
uppkommit till följd av alltför generösa regler.
Det är något anmärkningsvärt att Ny demokrati nu
tydligen önskar en sådan utveckling i Sverige,
eftersom Ny demokrati och Simon Liliedahl vill att
riksdagen skall uppmana EKN att ta större risker
och sätta sprätt på sin verksamhet.
En ändring av EKN:s policy skulle möjligen ge en
del ökade order till svenska exportföretag i något
högriskland, men samtidigt skulle statskassan --
dvs. landets skattebetalare -- få betala de förluster
som skulle följa av det ökade risktagandet.
Det som Ny demokrati föreslår är i realiteten att
EKN skall ta större risker med skattebetalarnas
pengar. Det är en strategi som rimmar illa med de
löften om besparingar och skattesänkningar som
Ny demokrati gav inför det senaste valet.
Inom OECD är Sverige pådrivande när det gäller
att få till stånd gemensamma riktlinjer och att
avlägsna subventioner till följd av orealistiskt låga
premieuttag.
EU förbjuder exportsubventioner och driver hårt
att alla exportpremier skall vara riskanpassade.
Tyskland, som är det enda land som under senare
år har tillämpat samma garantipremie för alla
exportmarknader, har beslutat att man skall gå över
till ett system där premierna differentieras efter
landrisk.
Om Sverige frångick sin nuvarande policy, skulle
tilltron till vårt land få sig en törn. Det skulle kort
sagt vara bakåtvänt att gå tillbaka till en
subventionsstrategi som alla andra nu är inställda
på att bekämpa.
Det som Ny demokrati föreslår strider mot svensk
utrikespolitik på detta område, och skulle se minst
sagt underligt ut i alla de internationella
sammanhang där Sverige driver på utvecklingen
mot gemensamma riktlinjer för att åstadkomma en
likartad premiesättning, så att konkurrensen blir så
rättvis som möjligt.
Herr talman! Att kommunistisk diktatur medför
förtryck och brist på mänskliga rättigheter är så
väldokumenterat att situationen i dagens Kina
knappast kan förvåna någon. Förhoppningsvis
söker sig nu Kina mot en utveckling mot
marknadsekonomi och demokrati. I takt med
denna utveckling kommer förståelsen för
västvärldens syn på mänskliga rättigheter
förhoppningsvis att öka.
Att det kommer att ta åtskillig tid innan arvet efter
kommunismen tvättats bort är något som vi dess
värre måste räkna med. Respekten för mänskliga
rättigheter har under alltför lång tid förträngts i det
röda Kina.
Rolf L Nilsons önskar att Sverige skall vara mer
pådrivande i internationella sammanhang i kritiken
mot Kina i fråga om just mänskliga rättigheter. Det
framgår av den redogörelse som finns i betänkandet
att Rolf L Nilson slår in öppna dörrar. Sveriges
regering har kampen för mänskliga rättigheter högt
på sin agenda i alla internationella sammanhang.
Sanktioner mot Kina eller något annat land som
inte uppfyller normerna på det här området är
däremot inte något som riksdagen eller regeringen
bör ägna sig åt. Den traditionella svenska
hållningen är att inte införa importförbud eller
ekonomiska sanktioner som inte har beslutats av
FN:s säkerhetsråd eller sedan 1993 av EU.
Om vårt land ensidigt skulle införa sanktioner mot
exempelvis Kina skulle det inte på något sätt hjälpa
fångarna i Kina. Den enda effekten skulle bli att
svenskt näringslivs möjligheter på Kinamarknaden
skulle försämras.
Att skada svenska intressen på detta område kan
väl ändå inte vara en fråga som näringsutskottet
skall ägna sig åt.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till
hemställan i utskottets betänkande och avslag på
reservationerna.