Herr talman! Häromdagen pratade jag med min kompis Cissi. Hon är gravid med sitt första barn, och det är så klart väldigt många frågor som virvlar runt i hennes huvud just nu. En av dem handlar, lite otippat, om kemikaliepolitiken. Hon har nämligen sett en dokumentär om hur många farliga ämnen som hon har i sitt blod och som nu vandrar rakt över till den lilla människa som växer i hennes mage. I den där magen är inte barnet så himla skyddat, utan tvärtom utsätts det för kemikalier som även i pyttesmå doser kan ge stora effekter. I den känsliga utvecklingen när en cellklump ska bli en hel människa med armar och ben och alla organ på rätt plats är det inte mycket som krävs för att någonting ska gå fel, särskilt inte med de hormonstörande kemikalierna som kan ge oväntade effekter även i väldigt små doser. Det här var ingen gåva Cissi ville ge till sin bebis.
Samtidigt visste hon inte riktigt vad hon skulle göra för att undvika det här. De ämnen som riskerar att skada hennes bebis finns överallt omkring oss, från plastförpackningarna som vi har vår mat i till krämen som vi smörjer in huden med. Vi kan vända uppochned på plastbyttor och kolla efter plastsorten, vi kan välja ekologiskt och miljömärkt, vi kan lusläsa innehållsförteckningar och vi kan satsa på naturmaterial, men hur vi än vrider och vänder på oss är det som enskild konsument väldigt svårt att välja bort kemikaliesamhället. Därför lovade jag henne att vi politiker skulle göra vad vi kan för att avgifta samhället. Och nu behöver jag hjälp.
Lyckligtvis har vi en rad förslag i det här betänkandet som skulle kunna ta oss i alla fall en bit på väg. Ett av de förslagen handlar just om barnperspektivet, om insikten att barn är särskilt känsliga, speciellt under fostertiden men också under senare utveckling. Då är det viktigt att vara extra noggrann med de ämnen som barn kommer i kontakt med. Men det har ju inte Cissi så stor nytta av nu. Hon kommer säkert sedan, när barnet blir lite större, att glädja sig åt att barnmatsburklock och nappflaskor inte längre ska innehålla bisfenol A, men de ämnen som hon för över till bebisen nu kommer ju inte från nappflaskorna eller barnmatsburkarna, eftersom Cissi själv inte konsumerar så mycket mat ur barnmatsburkar och nappflaskor.
Om vi ska skydda barnen behöver vi plötsligt skydda deras mödrar också. Och presumtiva mödrar dricker ju inte bara ur nappflaskor och äter ur barnmatsburkar. Då måste vi plötsligt ge oss på hela samhället, och så är vi tillbaka någonstans där vi började. Vi måste se till att fasa ut de kemikalier som sprids i vårt samhälle som orsakar effekter på oss, på våra eventuella barn, kommande eller nuvarande, och på kommande generationer.
Var börjar vi då? En bra början är att inse att man inte ska behöva ha en doktorshatt i kemi för att gå ut och handla. Man ska kunna känna sig trygg med att de varor man köper är säkra, att vi förbjuder de ämnen som är farliga. Nu har regeringen tyvärr varit ganska räddhågsen inför förbud och mest gömt sig bakom EU:s lagstiftning. Det är sant att det är bra om man kan få med sig hela EU på att förbjuda saker, men ett sätt att faktiskt få EU att förbjuda saker har visat sig vara att enskilda länder går före och pekar ut ämnen och säger att det här tänker vi inte acceptera. På så sätt kan man också få fler länder att följa efter.
Vi har här förslag på en del ämnen som man skulle kunna förbjuda redan nu, till exempel det extremt svårnedbrytbara och sannolikt reproduktionsstörande PFOA. Vi har också förslag på att ta helhetsgrepp över hela områden, som exempelvis textilier, varor som vi varje dag kommer i kontakt med inpå bara skinnet, där man verkligen skulle kunna plocka bort otrevliga kemikalier.
Vi föreslår att den offentliga upphandlingen ska vara en förebild och ersätta farliga kemikalier med mindre farliga alternativ. Kemikaliesekretariatet har en så kallad SIN-lista - Substitute it now! - med några av de riktiga värstingkemikalierna som man skulle kunna ersätta med bättre alternativ. Det kan vara en utgångspunkt i upphandlingen till skolor, dagis, äldreboenden och andra delar av den offentliga upphandlingen.
Men i grunden måste vi se till att få ordning på EU:s kemikaliepolitik, Reach. Det fanns goda ambitioner med Reach från början, men under resans gång blev det tyvärr rätt urvattnat. Substitutionsprincipen, att farliga ämnen skulle ersättas med mindre farliga alternativ, fick inte riktigt det genomslag som den borde ha fått. Högt satta volymgränser gör att inte alla relevanta ämnen regleras som de borde. Inte minst är det ett problem med nanomaterial, alltså material som baseras på pyttesmå nanopartiklar som just genom sin ringa storlek har nya och delvis okända hälsoeffekter, men också genom just den lilla storleken inte når upp till de här volymgränserna, om de inte används i väldigt stora mängder.
Ibland kan hela kemikalieprövningen kännas väldigt tröstlös. Det finns hundratusentals ämnen ute på marknaden. De flesta av dem har vi väldigt dålig koll på. Även om Sverige lägger i en växel inom Reach-arbetet, vilket vi absolut borde göra, kommer det att ta en eländig tid att gå igenom alla dessa kemikalier om vi fortsätter som nu. Här behöver vi nya grepp för att komma framåt.
Det börjar faktiskt bli bråttom nu. Cissis barn föds i augusti. Det innebär att vissa kritiska skeden i fosterutvecklingen redan är körda, men vi skulle kunna se till att när det här lilla barnet börjar krypa runt på egen hand och stoppa alla möjliga och för all del också omöjliga saker i munnen ska åtminstone de sakerna vara trygga och säkra.
Jag yrkar därför, herr talman, bifall till reservation nr 1.
(Applåder)