Fru talman! Riksdagen beslutade den 18 januari i
år enhälligt att bemyndiga regeringen att ställa en
väpnad styrka om högst 45 personer till förfogande
under högst sex månader som ett svenskt bidrag till
en multinationell styrka i Afghanistan på grundval av
mandatet i FN:s säkerhetsråd. Det här ärendet är en
uppföljning av det beslutet.
Det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet fö-
reslår att vi bemyndigar regeringen att ställa en väp-
nad styrka om högst 45 personer till den internatio-
nella styrkans förfogande fram till den sista decem-
ber.
Jag håller med dem som anser att det är viktigt
med enighet i sådana här frågor. Det här är riskfyllda
uppdrag. Det är uppdrag som det är en fördel om vi i
Sveriges riksdag enhälligt kan ta ställning för. Väns-
terpartiet är därmed också med på beslutsförslaget
och står bakom det sammansatta utrikes- och för-
svarsutskottets förslag.
Det har dock i debatten förekommit att man har
ifrågasatt befälsföringen för styrkan jämfört med det
amerikanska centralkommandot, och man har också
ifrågasatt Turkiets ställning eftersom Turkiet nu
övertar befälet för ISAF. I betänkandet redogörs
mycket tydligt för att FN-styrkan enbart ska handla
efter säkerhetsrådets beslut. Klart och tydligt sägs att
ISAF på intet sätt är instruktions- eller befälsmässigt
underställt det amerikanska centralkommandot, och
därför ska inte FN-operationen sammanblandas med
USA:s pågående krig i landet - det krig som nu har
pågått i åtta månader och hittills har kostat ca 4 000
människor livet.
Det är viktigt för oss i Vänsterpartiet att påpeka
att vår inställning till USA:s krigföring inte har för-
ändrats. Den påverkas inte av det nu föreliggande
ärendet eller av de förslag som vi står bakom. Bomb-
ningarna av ett av världens fattigaste länder har ställt
till med stor förödelse och stor tragik. Det här kriget
sades från början vara ett sätt att bekämpa terroris-
men. Sedan argumenterade flera förespråkare för
kriget för att det var ett sätt att få bort den avskyvärda
talibanregimen.
Fru talman! Det finns många avskyvärda regimer i
vår värld, men vi kan aldrig tillåta att någon nation
ges rätten att bomba bort dem som vi inte tycker om.
Det för till ett folkrättsligt moras, där de starkas rätt
är viktigare än att vi försöker forma en värld där vi
tillsammans kan leva i fred och frihet. Folkrätten är
nämligen till för att förhindra att de starka makterna
tar sig rätten att använda våld när det passar deras
egna syften.
Den rätten - rätten till våldsanvändning - finns
enligt internationell rätt enbart i två fall. Det ena är
när FN:s säkerhetsråd beslutar om väpnade sanktioner
för att upprätthålla internationell fred och säkerhet.
Det andra är när stater, enskilt eller kollektivt, utövar
självförsvarsrätten enligt artikel 51.
Den svenska tolkningen av artikel 51 har traditio-
nellt varit mycket restriktiv, och det finns uppenbara
skäl för det. Vi har, samtliga partier i Sveriges riks-
dag, sett risker med att starka stater under argumentet
att man utövar självförsvar angriper andra länder med
militärt våld. Självförsvarsrätten har hittills också
ställt krav på förekomsten av ett väpnat angrepp, och
dessutom ska självförsvaret vara nödvändigt för att
avvärja ett pågående angrepp och få slut på krigs-
handlingar från en annan makt.
Inget av detta gäller i USA:s krigföring i Afghani-
stan. Den tolkning av artikel 51 som riksdagens parti-
er tidigare har varit överens om är inte längre giltig.
Alltså har en nytolkning av FN-stadgans artikel 51
krävts. Således har en majoritet i Sveriges riksdag
numera ansett att självförsvarsrätten har utsträckts till
att stater ges rätt att med militära medel gå in i andra
stater för att bedriva krigföring när man har utsatts för
ett terrorangrepp.
Det här är ett sluttande plan. Det leder till en värld
där de allra starkaste kan ta sig rätten att bestämma
när militärt våld kan användas. Det är en tolkning av
folkrätten som leder fel.
Vänsterpartiet vill därför påpeka att trots vårt
ställningstagande för den svenska truppinsatsen under
FN-befäl har vår inställning till kriget i Afghanistan
inte ändrats. Vi är fortfarande motståndare till USA:s
självpåtagna rätt att använda bomber och militärt våld
för att uppnå egna politiska, ekonomiska och militära
syften. I den frågan finns det alltså ingen enighet.
Men detta behandlas inte i betänkandet. Samtidigt
är viktigt att klargöra detta av det enkla skälet att FN-
missionen i Afghanistan upprätthåller sig där på
grund av den situation som har uppstått efter kriget.
Men FN-deltagandet är nödvändigt och positivt. Det
behövs nu en internationell styrka som stabiliserar
förhållandena och som upprätthåller fred och säkerhet
i området kring huvudstaden. Därför, fru talman,
yrkar jag bifall till förslaget i det sammansatta utri-
kes- och försvarsutskottets betänkande och hoppas att
detta beslut senare kan fattas i fullständig enighet av
riksdagen.