Fru talman! Jag ska inledningsvis klargöra att jag
tänker hålla mig kort, beroende på att såväl mitt som
en del av kammarens ledamöters intresse torde vara
ganska likt det som majoriteten av svenska folket just
nu har. Det är inte annat än att vi saknar en storbilds-
TV här framför oss för att kunna följa Sveriges match
mot Argentina.
Inledningsvis hade jag tänkt mig ge ganska om-
fattande testamentariska anvisningar - efter elva år i
riksdagen är detta mitt sista anförande - men även det
ska jag avhålla mig från. De anvisningarna får finna
en annan form.
Den fråga som nu ligger på kammarens bord är
egentligen ganska enkel och okomplicerad. Det är
nämligen ett rent följdbeslut till det som riksdagen i
full enighet fattade i januari. Frågan är enkel och
tydlig: Ska vi fortsätta med det svenska militära en-
gagemanget i Afghanistan, eller ska vi inte göra det?
Frågan handlar den här gången om att ge regeringen
mandat att fram till den 20 december 2002 utsända en
styrka om högst 45 man.
Från min utgångspunkt är svaret också det ganska
enkelt: Sverige måste självklart bidra till en rimlig
säkerhetssituation i Afghanistan. Något annat vore
orimligt, särskilt i denna stund när det afghanska
folkets representanter i ett rådslag, loja jirga, nu för-
söker lösa en hel del grundläggande problem avseen-
de den afghanska statens framtida styrelseskick.
Jag välkomnar att det finns en bred politisk enig-
het i den här frågan. Vänsterpartiet har förvisso ut-
tryckt sitt missnöje med livet och världen i allmänhet
i ett särskilt yttrande, men det påverkar inte beslutets
innehåll. Jag tycker att denna politiska enighet är av
stor betydelse.
Även om verksamheten i Afghanistan hittills har
bedrivits på en icke-spektakulär nivå, är det viktigt att
påpeka att det här en både väsentlig och fortsatt farlig
insats. För de officerare och befäl som avses förstärka
en hel del funktioner i Ishavsstyrkan - det gäller
civilmilitär samverkan, infrastrukturell uppbyggnad
och en del befattningar inom stabstjänstens och lo-
gistikens områden - är det viktigt att ha svenska fol-
kets eniga stöd i ryggen.
Avslutningsvis vill jag också uttrycka min och
mitt partis kritik mot att Sverige sex år efter att riks-
dagen fattade beslut om att internationella insatser
ska vara en huvuduppgift för totalförsvaret i allmän-
het och för Försvarsmakten i synnerhet och två år
efter det stora försvarsbeslutet inte har mer att erbjuda
när det verkligen bränner till. Efterfrågade resurser
för att förstärka Ishavsstyrkan i dess andra omgång
har den här gången varit bl.a. mine awareness teams,
säkerhetsförband och förband med förmåga till upp-
byggnad av infrastruktur.
Trots anmälningar till diverse styrkeregister som
väl stämmer överens med de här behoven, har den
svenska förmågeuppbyggnaden inom det militära
försvaret gått så pass långsamt att vi denna gång inte
har kunnat bidra mer substantiellt. Det beklagar jag.
Den ökade handlingsfriheten behöver Sverige för att
vi bättre i rikets säkerhetspolitiska intressen ska kun-
na verka både hemma, i närområdet och längre bort.
Det förtjänar alltså att påpekas att mycket arbete
återstår innan vi har nått målsättningen ett allsidigt
och flexibelt försvar som ska kunna verka som ett
säkerhetspolitiskt instrument i många olika situatio-
ner.
Med detta vill jag yrka bifall till det sammansatta
utrikes- och försvarsutskottets betänkande nr 3 och
dessutom ta tillfället i akt att i detta mitt sista anfö-
rande, för denna omgång i kammaren i alla fall, tacka
såväl talmännen som riksdagens personal för ett ut-
märkt samarbete under de gångna elva åren.
I detta anförande instämde Marianne Andersson
(c) och Runar Patriksson (fp).