Herr talman! Jag kan förstå att Johan Lönnroth
tycker att det är något märkligt när representanter
för svenskt näringsliv ivrar för att biståndet till
Vietnam skall bli större. Ibland får man signaler om
att biståndet nästan helt skall upphöra och att det
när vi möter u-länder skall vara fråga om handel.
Låt mig bara faktiskt understryka att jag själv har
legat i selen ganska rejält för att biståndet skall
ligga på den nivå som det nu har.
Jag är helt överens med Johan Lönnroth om att
svenskt näringsliv nu borde ta till sig av den
goodwill som svenskt biståndsgivande odiskutabelt
har skapat. Vi kan naturligtvis länge diskutera
huruvida det var rimligt att vi gav bistånd i så stora
proportioner som skedde under den period då det
var i stort sett bara Sovjetunionen, Finland och
Sverige som var där, men detta är, som jag sade i
mitt svar, historia. Det gagnar inte så mycket att
använda till att nagelfara ståndpunkter som
ventilerades då.
Jag tycker alltså att svenskt näringsliv nu skall hålla
sig framme och försöka ta för sig. Under mitt besök
i Vietnam sade jag många gånger skämtsamt att jag
lät mer som en näringsminister än som en
biståndsminister. Jag ville ivra för att svenskt
näringsliv nu när marknadsekonomin formligen
stormar fram skall hålla sig framme.
Jag tycker att det är märkligt att man verkligen gör
gällande att det inte skulle finnas engagemang från
vår sida. Jag är övertygad om att alla som är
deltagare i debatten är underkunniga om att vi för
inte så länge sedan hade ett symposium här i
Stockholm med deltagande av svenskt näringsliv
och med en stor delegation från Vietnam, ledd av
vice utrikesministern. Dessutom sysslar
SwedeCorp även fortsättningsvis med
miljöfrågorna i samband med Bai Bang-projektet.
Vi finns indirekt kvar också i så måtto att SIDA
bedriver skogssatsningar av olika typer.
När man talar om biståndet kan man glädja sig åt
att Vietnam nu håller på att resa sig med hjälp av
marknadsekonomin och andra satsningar. Vi har i
det sammanhanget också anledning att fasa in BITS
och dess verksamhet i vårt biståndsgivande, och det
är också vad som sker.
Jag håller helt med Kristina Svensson när hon lyfter
upp de bekymmer som finns när det gäller
mänskliga frioch rättigheter, det faktum -- det vågar
man nog säga -- att korruptionen försöker äta sig
fram och även att den politiska pluralismen här och
var stoppas. Nu tror vi väl alla att
marknadsekonomin i det långa loppet kommer att
bända upp dessa låsningar. Jag tror inte att man
kommer att kunna stoppa den politiska
pluralismen, eftersom marknadsekonomin
kommer att kräva en större öppenhet. Även om det
nu går litet fram och tillbaka, tror jag att man kan
räkna med att trenden kommer att vara positiv.
Ian Wachtmeister sade att det ibland görs gällande
att Bai Bang-projektet skulle vara vårt mest
lyckade biståndsprojekt. Det har jag inte vid något
tillfälle sagt. Jag tror för övrigt att det är oerhört
svårt att jämföra biståndsprojekt med varandra. De
har ofta mycket olika karaktär. Man skall dock när
man talar om detta biståndsprojekt inte glömma,
och jag vill ha med det här i vårt resonemang, att
återflödet till svenskt näringsliv uppgår till minst
75 %. Det är viktigt att också det sägs när vi talar
om de stora summorna.
Man kan naturligtvis gå tillbaka till 70-talet och
lyfta fram det som Ian Wachtmeister här tog upp.
Såvitt jag vet, utan att vara uppdaterad på den
typen av sidospår i den här frågan, var det då tal om
att en svensk -- jag är inte alls säker på att det
hängde ihop med Bai Bang-projektet -- hade mött
någon som sade sig vara amerikan. Detta
rapporterades såvitt jag vet till State Department,
som tackade för att man fick den informationen.
Jag tror att USA och Vietnam nu, i nådens år 1993,
har helt förändrade relationer. Jag tror inte att det
i dag råder tillnärmelsevis ett sådant
spänningsförhållande i den här typen av frågor som
det förstås gjorde på 70-talet.