Herr talman! Jag vill först upplysa dem som tror att
jag behöver lämna ankdammen i Sverige om att jag
har skrivit en bok om just ankdammen. Lönnroth
kan vara lugn.
Däremot brukar jag inte låta skattebetalarna
bekosta mina resor. På det viset är jag nog den som
har kostat minst i den här församlingen, även en
fullsatt sådan. Det tycker jag är rätt bra. Det görs
många meningslösa resor.
När det gäller debatten om Bai Bang-projektet vill
jag bara säga att svenskt näringsliv givetvis skall ta
tillfället i akt. Jag är inte ett dugg orolig. Svenskt
näringsliv är ganska bra på det. Det svenska
näringslivets anseende i östra och sydöstra Asien är
nog också betydligt bättre än vad den svenska
politikens anseende har varit genom åren.
Jag tror inte att alla riktigt förstod vad jag tidigare
talade om. Alf Svensson sade att han inte hade
informationen uppdaterad. Det förstår jag mycket
väl, eftersom det kom litet överraskande. Men
frågan är utomordentligt allvarlig. Jag talar alltså
om mycket uppseendeväckande rykten om att
svenska representanter, och Sverige, har sett
genom fingrarna med att hundratals amerikaner
hölls kvar som straffarbetande krigsfångar i
områdena kring Bai Bang.
Vi kan ju själva tänka oss hur uppseendeväckande
detta är i dag. Det är inte 70-tal. Det är nu i oktober
1993 som dessa frågor diskuteras i USA. Man är
upprörd över detta, och man är inte alls särskilt
förtjust i den vietnamesiska regimen. Det är rätt
hårda tongångar.
Man kan ju göra en jämförelse med de tre svenskar
som satt fångna i Irak. Det räckte för att vi skulle
bli nog så upprörda.
Detta är alltså en viktig fråga. Jag hoppas vid Gud
att dessa rykten inte är sanna, men det är illa nog
att de finns. Det finns journalister som i dag 1993
jobbar med dessa rykten. Därför vill jag att
biståndsministern hjälper till så att vi får de
kontakter som behövs och kan höra de människor
som var där. Dessa människor finns bl.a. i SIDA:s
arkiv. Jag hoppas att Alf Svensson ställer upp på
detta.