Fru talman! Varför, för vem och med vad? De här
tre frågorna är typexempel på frågor som borde be-
svaras innan en proposition som innebär ökade utgif-
ter läggs.
Varför ska staten satsa pengar på ett utbyggt
bredbandsnät där huvudtesen är att nätet ska "medge
överföring med god teknisk kvalitet av multimedie-
tjänster"?
Man måste ställa sig frågan: Vad är egentligen
bredband, inte tekniskt utan funktionellt? Är det ett
nytt sätt att kommunicera, att skicka e-post, chatta
eller på andra sätt kontakta andra människor? I så fall
behövs knappast det vi kallar bredband över huvud
taget. De flesta enkla vardagstjänster skulle det gå
lika bra att göra via ett modernt modem över en van-
lig telefonledning. Det viktigaste här vore att mark-
naden skapade ett nytt taxesystem. Tidsbunden taxa,
där man betalar för varje minut, borde ersättas av en
enhetstaxa för själva teletjänsten. Telia har redan
börjat införa detta via sina ADSL-abonnemang.
Regeringen tycks ha insett detta när man inte rik-
tar in sig på vanlig kommunikation utan i stället talar
om multimedier. För multimedier krävs helt andra
överföringshastigheter. Bilder och ljud, var för sig
eller tillsammans, behöver ett kommunikationsnät
som inte ser ut som det vi har i dag, vare sig det är
gamla telefonledningar med nya överföringstekniker
eller trådlös kommunikation.
Men vem behöver då ett nät som ska kunna visa
rörliga bilder med ljud på datorn? Blir inte datorn en
ersättning för TV:n? Har staten, om det är så, ett
ekonomiskt ansvar för att ersätta dem som vill byta
från ett TV-system till ett annat? Vilka extra tjänster
kräver vi som privatpersoner som innebär att den
statliga satsningen kan anses som samhällsnyttig?
Vilka tjänster på nätet kräver bredband? Den frågan
är kanske extra viktig att fundera över när man vet
vilka tjänster på nätet som hittills har visat sig vara de
enda som är lönsamma. Det är ju så att det finns en fri
marknad.
Så kommer man in på fråga två: För vem?
Förespråkarna för offentliga satsningar på bred-
band brukar hävda att företagandet behöver det. Jag
vågar påstå att det är en sanning med mycket stor
modifikation. Var finns de undersökningar som visar
på företagens behov av bredband som kan medge
"överföring med god teknisk kvalitet av multimedie-
tjänster"?
De allra flesta småföretagare jag pratar med - de
som huvudsakligen skulle beröras av propositionens
förslag - har inga större krav på bredbandstjänster.
Om de använder Internet över huvud taget är det som
ett effektivt kommunikationsverktyg. Multimedie-
satsningar är för de flesta ganska främmande. Det
finns andra satsningar som skulle påverka småföreta-
gandet betydligt mer.
Vad är det, återigen, som säger att staten ska ge
oss privatpersoner stöd för att byta ett TV-system mot
ett annat? Det finns ändå en fri fungerande marknad.
Så går jag till slutfrågan: Med vad?
Tekniken inom detta område går hisnande fort. I
dag menar experterna att glasfiberkabel är det enda
sättet att klara den snabbhet som behövs, i vart fall
fram till ganska nära huset. Men hur säkert är det?
Fundera själva tio år tillbaka i tiden. Hur många av
oss hade hört talas om Internet, e-post och multime-
dietjänster över nätet? Hur många hade ens hållit i en
mobiltelefon? Den enda sanningen om framtiden är
att den är väldigt svår att sia om. Ingen av oss här kan
säga att den teknik som vi i dag ser som lösningen är
lösningen i morgon. Kanske är det glasfiber, kanske
elledningar, kanske trådlös överföring via master eller
satellit eller kanske något helt nytt. Vad gör den fria
marknaden?
Fru talman! När jag inte är ersättare i riksdagen är
jag kommunpolitiker i Örebro. Vi har under hösten
haft ungefär samma diskussion i kommunstyrelse och
kommunfullmäktige som vi för här i riksdagen i dag.
Alla partier är eniga om att frågan är svår. Ska kom-
munen gå in och gräva för eget bredbandsnät? Vi har
inget givet svar. Frågan har delat de flesta partierna.
Majoriteten har ändå, liksom majoriteten i kammaren
troligtvis kommer att göra, tagit ett beslut om att i
princip påbörja utbyggnaden.
Folkpartiet i Örebro har intagit samma ståndpunkt
som Johan Pehrson företrätt för Folkpartiet i utskot-
tet. Det finns helt enkelt för mycket okänt och för
mycket osäkerhet för att man ska kunna gå in med en
offentligt finansierad satsning på en marknad som
ändå redan finns och där det privata företagandet
redan agerar. Den privata sektorn ska inte störas i
onödan i en väl fungerande marknadsekonomi. Det
privata kapitalet är ett riskkapital och ska också kun-
na få ta både risker och vinster i en framtida bred-
bandsutbyggnad.
Med detta, fru talman, skulle jag vilja yrka bifall
till reservation 4 i utskottets betänkande.