Fru talman! Jag hade inte för avsikt att kommen-
tera ett enskilt fall utan exemplifierade hur det ser ut i
verkligheten. Här har vi alltså ett fall där såväl tings-
rätt som länsrätt har konstaterat att skattemyndigheten
har gett felaktiga uppgifter. Det som finansministern
har angett i sitt klara och tydliga svar till mig är att
om skattemyndigheterna har gjort fel ska man vidta
åtgärder. Det har skattemyndigheten i det här fallet
bestritt. Sedan har såväl länsrätt som tingsrätt kommit
fram till de här slutsatserna.
Då måste det vara någonting som inte riktigt
stämmer - antingen är det lagstiftningen eller den
myndighet som sorterar under Finansdepartementet
och dess interna anvisningar. Det är det jag försökte
få fram i min första fråga. Vilken tolkning är rätt? Jag
citerade också det brevsvar som har lämnats från
RSV för så sent som två veckor sedan som visar att
det finns en diskrepans här.
Den slutsats man kan dra av finansministerns
andra svar, inte det skriftliga som jag har fått tidigare,
är att det enda säkra sättet att undvika efterräkningar
på grund av felaktig rådgivning är att begära skriftliga
förhandsbesked. Om det skulle bli regeln, är det
önskvärt med ett ökat antal sådana ärenden? Hur
skulle det påverka näringslivets funktionssätt, och hur
skulle det förändra myndigheternas sätt? Redan i dag
har vi köer i skatterättsnämnder, och det skulle natur-
ligtvis inte vara bra. Ett regelverk ska vara tydligt och
klart, precis på det sätt som finansministern sade
ursprungligen i sitt svar. Det är därför jag frågar, med
anledning av den här debatten och fjolårets debatt vid
den här tiden, om finansministern har för avsikt att
dyka lite djupare, inte i det enskilda fallet, men i
problemkomplexet för att skapa ytterligare tydlighet
på området, för det behövs.