Fru talman! Tack så mycket för svaret! Jag tycker
också att det är väldigt bra att man förenklar. Vi mo-
derater har ju länge och väl tjatat om detta med att
förenkla för företagare för att man ska dels orka starta
ett företag, dels orka driva det.
Vad jag tycker är tråkigt är när verkligheten slår
till. Det hände t.ex. en herre som jobbade som vakt-
mästare i Stadshuset. Han hade ett litet företag för s.k.
kändistransporter vid sidan av sitt ordinarie yrke. Vid
en skatterevision hos hans huvudsakliga kund drogs
även han in i själva skatteärendet. Skattemyndigheten
bedömde då att han var anställd hos den här kunden
och överförde alla avdrag som han hade gjort för
företaget under fyra år som lön. Detta gav honom en
personlig skatteskuld på närmare en halv miljon kro-
nor. Han gick i personlig konkurs. Hans arbetsred-
skap, bilen, konfiskerades.
Som även finansministern vet får man när man
går i personlig konkurs inte ha ett eget telefonabon-
nemang. Man får inte heller ha ett förstahandskon-
trakt på sin bostad - alltså en hyresrätt. Det är väldigt
många saker som man absolut inte får på grund av att
man är försatt i personlig konkurs.
Efter 17 år och åtta advokater fick denne man rätt
mot staten. Kammarrätten i Stockholm underkände
skattemyndighetens eftertaxeringar, som år 1984
försatte mannen i konkurs. Trots vinsten, eller vad
man ska kalla det för, i kammarrätten blev han inte
glad. 17 år av hans vuxna liv när han kunde ha arbe-
tat, utvecklats på arbetsmarknaden osv. blev han ju
bestulen på. Då spelar det ingen roll vad som står i
skadeståndslagen om att man kan få ersättning osv.,
för då sitter man där och kan inte så mycket.
I stället för att ägna all kraft och tid åt att bygga
upp företaget har den här mannen brutits ned ganska
kraftigt både fysiskt och psykiskt.
Med all heder åt att man förenklar i skatteregler
och åt rättssäkerheten undrar jag vad finansministern
konkret tänker göra åt sådana här exempel som kom-
mer från verkligheten och som det inte finns i en
utredning eller så.