Fru talman! Ja, visst kommer det för sent. Visst
skulle världssamfundet ha kunnat förutse det som nu
sker i mycket, men inte i allt. Det vi nu upplever är ett
hot mot det Europa som vi vill bygga upp inför 2000-
talet - ett Europa som bygger på tolerans, respekt för
minoriteter, mänskliga rättigheter och demokrati. Vi
ser också hur massiva brott mot mänskliga rättigheter
hotar freden, och vi får en massflyktsituation - den
värsta sedan andra världskriget.
I detta läge måste man ha någon ordning i den
humanitära verksamheten, så att inte alla enskilda
organisationer, alla nationella organisationer och alla
länder gör saker och ting som går på tvärs mot var-
andra. Man måste ha en ordning i det hela. Det är
därför FN:s flyktingkommissarie har fått uppdraget -
och i sådana situationer alltid har uppdraget - att ha
ledningsansvaret.
Det man har kommit fram till, och den politik som
världssamfundet, Sverige, EU och FN stöder i detta
sammanhang, är att man inte på något sätt skall göra
saker som leder till att Milosevics etniska rensnings-
politik kan genomföras. Jag talar om att börja skeppa
ut hundratusentals människor - alla flyktingar - till
Europa.
I stället har man beslutat - det är därför insatserna
görs på plats - att så många som möjligt skall stanna
kvar i närområdet. Jag kan också med ledning av
mina besök i området - både i Albanien och i Make-
donien - tala om att de allra flesta flyktingar vi talar
med inte vill någonting hellre än att återvända. De vill
återvända i säkerhet, och de vill gärna återvända med
stöd, så att det som har raserats kan byggas upp. De
vill återvända.
Det finns de som måste lyftas ut av medicinska
eller andra skäl framför allt från Makedonien, där
trycket är oerhört stort politiskt och etniskt. Det är
därför som flyktingkommissarien har sagt att det i
första hand är de som nu är i Makedonien som behö-
ver lyftas ut ur regionen. Det är det som vi lojalt föl-
jer.
Det betyder inte att människor inte kan söka asyl i
Sverige ändå. Det kan man göra, och det kommer att
behandlas i vanlig ordning. Det kan man göra på våra
ambassader, som jag nämnde. Man kan också söka
asyl om man kommer som spontanflykting till grän-
sen. Det rör sig nu om ett par hundra per månad för
Sveriges del.
Rätten till asyl finns där, men vi är lojala mot
flyktingkommissariens strategi. Det är en strategi som
vi naturligtvis också delar uppfattning om. Vi skall på
plats hjälpa så många som möjligt och försöka se till
att all den nöd som finns där lindras på bästa sätt.
Under tiden är vi beredda att ta emot upp till 5 000
flyktingar här.
Sverige har, vill jag gärna säga avslutningsvis,
genom de två Balkankrigen ställt upp väldigt mycket.
Vi har tagit emot flyktingar från f.d. Jugoslavien
motsvarande ungefär 1 % av vår befolkning. Vi har
satsat två miljarder kronor i humanitära och andra
insatser, och vi har bidragit med upp till 1 000 perso-
ner - t.ex. militärer och biståndspersonal. Vi är nu
också beredda att tillsammans med andra länder - det
skall också vara en solidarisk ansvarsfördelning -
framför allt stödja på plats och också bidra till en
kommande Marshallplan som kommer att behövas.
Vi kommer också att ta emot upp till 5 000 flyktingar
som behöver komma till vårt land.