Fru talman! Jag håller naturligtvis med om att vi
skall ha en reglerad invandring, i den mån det går. Jag
håller också med om att det är viktigt att människor
får hjälp där de är när de behöver det. Men en del av
dessa människor är redan utskeppade. De är inte i
Kosovo. De är inte kvar i sitt hemland. De är redan
ute, men lider nöd där de är. De har det inte särskilt
bra på flyktingförläggningar vare sig i Kosovo eller
Albanien.
Om vi återgår till visumfrågan kan jag säga att jag
håller med om att det är viktigt att vi är samstämmiga
i Europa, i den mån det går att vara samstämmiga.
Men har Sverige gjort någonting för att förmå de
andra länderna att lätta på visumtvånget om det nu
inte går? Det skulle naturligtvis vara lättare. Fyller ett
visumtvång någon som helst funktion i en krigssitua-
tion? Skall vi ha det ändå?
Det är ju inte så att de som är laglydiga och ansö-
ker om visum får det. I dag - i en krigssituation - får
de det inte. Det innebär att det är totalt meningslöst.
Det pågår väpnad konflikt och etnisk rensning.
Det är en etnisk rensning som inte heller jag tycker att
vi skall medverka till, men jag menar inte att vi måste
bestämma oss för att alla som kommer hit skall stan-
na i Sverige. Vi kan ge tillfällig hjälp, men i större
utsträckning än vad vi har gjort hittills. Då tycker jag
att visumtvånget inte spelar någon roll. Det fyller
ingen som helst funktion. Skall vi ha det kvar? Skall
vi ha det så?
Om vi fortsätter med visumtvång i fredstid, gen-
temot länder som vi fortfarande inte på något sätt
krigar eller bråkar med, nekar vi ändå väldigt många
anhöriga och släktingar att komma hit.
Vi nekar sådana som har permanent uppehållstill-
stånd i granländerna att komma hit och besöka sina
släktingar. Vi nekar asiater som inte har en tanke på
att lämna sitt land att komma hit för att besöka släk-
tingar eller vänner. Det är väldigt mycket sådant som
händer - faktiskt. Det är möjligt att det är skillnad om
man söker här i Sverige eller om man söker på ut-
landsmyndigheter, men faktum är att det här inte
fungerar bra. Då kan man undra över om visumfrågan
är bra löst.
Sedan är det inte svårt att föreställa sig att det i
Jugoslavien finns oppositionella serber som kan be-
höva lämna Jugoslavien. De kan inte offentligt besö-
ka en ambassad för att begära visum. De kanske ock-
så har släktrelationer som är sådana att de inte vill
visa vad de har för sig. Skulle de behöva visum för att
lämna Jugoslavien? Det krävs det ju egentligen om
man inte vill resa som flykting.
Jag tycker att sådana här frågor borde kunna lösas
utan att man direkt gjorde så stor affär av det. Vi
lyfter på visumtvånget när en väpnad konflikt pågår.
Då kan det ändå finnas kvar, för jag vet att det finns
skäl för det. Det gör det. Men inte i den situation som
råder i Kosovo och Jugoslavien i dag.
Sedan vill jag återvända lite grann till det här med
hjälpen till Kosovo och Jugoslavien. Det är självklart
att vi skall hjälpa. Vi skall hjälpa där och vi skall
hjälpa här. Jag tror att vi är totalt samstämmiga i den
synen. Men samtidigt tycker jag inte att man kan tala
om en reglerad invandring när människor lider nöd.
Krig kan vanligtvis inte regleras. I nödsituationer
gäller det att hitta oprövade lösningar.
Om nu inte övriga EU-länder vill bifalla Sveriges
önskan att upphäva visumtvånget, skulle inte Sverige
ha kunnat göra det ändå? Jag tycker att det rimmar så
illa med våra humanistiska traditioner att vi skulle
stänga dörren för nödställda människor. Eller är vår
humanism en mycket tunn fernissa? Det är något som
vi ofta och gärna talar vackert om, men hur fungerar
det i verkligheten?