Fru talman! Jag vill tacka statsrådet för svaret. Det
har hänt en hel del sedan jag började fundera över
vilka konsekvenser vårt krav på visum får för flyk-
tingar från Jugoslavien. Jag skall kanske säga jugo-
slaviska medborgare. På ett sätt kommer debatten
alldeles för sent - Jugoslavien är nu helt enkelt i krig
- men jag tror ändå att principerna är värda att dis-
kutera. Det kanske borde göras i helt andra situationer
i helt andra forum.
Det redovisas i svaret vad Sverige gör för att möta
den situation som har uppstått i Kosovo och omgi-
vande länder. Det är lovvärt, men jag tror ändå att det
bara är en mycket liten del av det vi borde göra och
kommer att få göra i framtiden. Eftersom statsrådet
tar upp de saker som nu händer i Kosovo vill jag
gärna replikera.
När jag i TV ser bilder från kriget ser jag sjuka,
gråtande, skadade människor som vadar i leran. Jag
ser barn som har förlorat allting som gör barndomen
trygg. Jag ser sådant som man tycker att ingen männi-
ska borde få uppleva.
Jag hör varningsropen från UNHCR:s personal
och från andra organisationer om brist på vatten, brist
på mat och risken för epidemier.
Jag undrar ibland om parollen om att hjälp på
plats och om att hjälpa i närområdet verkligen är det
enda rätta och om detta skall vara en så stor del av
våra hjälpinsatser.
Är dessa människor verkligen hjälpta där de sitter
i sin misär? Räcker det att bara en bråkdel av dem får
lämna katastrofen? Borde bara några av dessa i dub-
bel bemärkelse få fast mark under fötterna?
Det skall komma 5 000 flyktingar till Sverige. I
dag såg jag en rapport om att drygt 100 hade gått till
Tyskland och drygt 100 till Slovakien eller någon
annanstans. Så småningom skulle några fler plan
lyfta, bl.a. mot Sverige. Något antal angavs inte. I
denna katastrof, som rymmer nära nog en miljon
flyktingar, är det vad vi gör här i Sverige.
Jag vet att det är fantastiskt lovvärda och bra in-
satser som skall göras på plats. De är viktiga. Jag tror
inte att det görs för mycket på något av de områdena,
men det finns så många människor som lider just nu
som kanske borde vara i Sverige.
Det gäller inte direkt frågan om visumkrav, men
det gäller frågan om att få komma nära sin familj. Det
borde inte ifrågasättas någon gång att man, när man
är i trångmål eller i en nödsituation, söker sig till de
människor som står en nära. Det borde på alla vis
uppmuntras och åtgärdas. Ingen myndighet borde
någonsin säga: "Du får åka dit i stället, för vi har
ordnat det så".
Eftersom min fråga gällde visum är det bäst att jag
håller mig till det, annars blir jag kanske återförd till
ordningen.
Under nära ett år har det varit massflykt i Kosovo.
Sverige har i många olika sammanhang hänvisat till
visumkravet. I svaret sägs att det med fog kan antas
att konsekvenserna för Sverige av en mot det övriga
Europa avvikande praxis för enskilda länder skulle bli
omfattande. Jag frågar vilka konsekvenserna skulle
bli. Skulle de bli att människor i behov av asyl sökte
asyl, eller vad är det vi vill förhindra med visumkra-
vet?
Man kan säga att visumkravet inte spelar någon
roll i dag. Det är ytterst få som söker visum, och det
är ingen som får visum. Då kan man fråga om man i
krigssituationer verkligen skall ha visumkrav. Borde
det inte upphävas just när inre eller yttre konflikt
pågår på det sätt som sker i Kosovo nu?