Herr talman! När det behövs medverkar jag gärna
till att klargöra att Jan Myrdal i det här fallet inte
representerade Sveriges regering. Så tror jag inte
heller att någon har uppfattat det. Det är illa nog att
han råkade föreslås och att ingen reagerade förrän i
efterhand när det blev känt att han hade medverkat
vid ett sådant här tillfälle.
Men som jag ser det finns här ett grundproblem,
och det är att vi i Sverige saknar en tradition att pri-
oritera demokrati och mänskliga rättigheter som ett
överordnat värde - inte som ett värde bland ett antal
andra värden - i vår utrikespolitik. Vår hållning har
delvis med goda skäl väldigt länge varit att vara bro-
byggare, vän med alla och därmed att inte ta ställning
nästan till någonting alls när grundläggande frågor
ställs på sin spets.
Om man inte tänker sig för i vissa lägen kan man
hamna i situationer där man råkar bidra till att legiti-
mera - det finns ju också en och annan i vårt eget land
- sådana personer som värderingsmässigt står ohygg-
ligt långt ifrån det som praktiskt taget alla andra med-
borgare i landet anser. Jan Myrdal får skriva precis
vad han vill, men det som han har uttryckt i kraft av
denna sin rätt i Sverige - stöd till Pol Pot, förståelse
för Faurisson som förnekade förintelsen under andra
världskriget och förståelse för dödsdomen mot
Rushdie - markerar ju oerhört tydligt att han står för
något som praktiskt taget ingen annan i detta land står
för. Då är det inte fråga om stor bredd och pluralism,
utan då är det fråga om ifall det över huvud taget ges
rätt bild av det spektrum som i verkligheten finns
inom svensk opinion, vilket inte är så stort.
Antag att det hade uppstått en situation under
apartheidregimens tid där man skulle diskutera euro-
peiska och afrikanska kulturella traditioner och vär-
den och någon hade föreslagit en person - författare
eller akademiker - som försvarade eller ursäktade
apartheid. Skulle en sådan person med tanke på den
principiella hållning som utrikesministern här utveck-
lar ha varit tänkbar som medlem av en svensk delega-
tion i ett afrikanskt land? Jag har oerhört svårt att
tänka mig det.
Det finns ett problem i detta, nämligen att man på
något sätt tänker sig att demokrati och mänskliga
rättigheter är ett exklusivt västerländskt koncept som
inte är så angeläget i Afrika, Kina eller Mellanöstern.
Vi får faktiskt lov att lära oss att det inte går att hante-
ra den sortens frågor på det sättet. Därför tror jag att
det med litet mera framförhållning och fantasi är fullt
möjligt att finna en framtida ordning för sådana här
situationer där det inte behöver uppstå lägen då tvivel
väcks, t.ex. bland flyktingar från länder som vi har att
göra med, om vad Sverige egentligen tycker i avgö-
rande, grundläggande frågor.