Rajo parlamenteskoro president!
(ANDRE VICE TALMANNEN: "Herr talman" säger vi i Sveriges riksdag.)
Ärade riksdagsledamöter, åhörare på läktaren och ni som ser det via tv-apparaterna där hemma! Tack för att ni lyssnar!
Tänk er att vi i den rika delen av världen har dukat ett vackert bord. Vi har frossat i överflöd i förrätt och huvudrätt. Vi har beställt in efterrätten, lika grandios som allt annat. Mätta och belåtna med stinna magar har vi varit på väg att resa oss upp och gå innan notan har nått våra händer.
Men sakta har vårt medvetande vaknat - alltför sakta, men ändå. Vårt överflöd har kostat, förmodligen mer än det har smakat. Vår planet har drabbats. Framför allt är det våra vänner i utvecklingsländerna som drabbas. Klimatet har börjat ropa på oss. Här i Sverige behöver Slussen byggas om för att inte saltvatten ska tränga in i dricksvattentäkten Mälaren. Oljesamhället har kostat. Öknar breder ut sig, paradisöarna Maldiverna är snart ett minne blott.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd
Ja det har redan gått för långt. Det finns ingen Planet B. Men vad vi behöver är en plan B. Notan har kommit och den måste betalas - med ränta. Det är vår klimatskuld till världens fattiga. Det är vår klimatskuld till barnen som flyr undan klimatförändringar och skördar som slår fel, år efter år.
Det var år 2009 som den förre statsministern Fredrik Reinfeldt stod inför klimattoppmötet i Köpenhamn och lovade att en del av vår nota skulle betalas genom klimatfinansiering av insatser i utvecklingsländerna. Pengarna skulle vara additionella, det vill säga att de inte skulle tas från biståndet. Alldeles riktigt ansåg utvecklingsländerna att detta var ett rättmätigt krav.
Men åren gick, och det hände inte så mycket med "mänsklighetens ödesfråga". Nu står vi där: Vi ska betala notan för det som vi har tagit. Vi ska se till att utvecklingsländerna inte behöver gå via miljöfarlig energi och nedsmutsning i sin utveckling. Det är ett aldrig så litet rättmätigt krav från våra vänner i Afrika söder om Sahara.
Men ingenting hände förrän den rödgröna regeringen tillträdde. Precis när vi skulle resa till klimattoppmötet i Lima uppstod det en mycket allvarlig situation här i Sverige. Borgarna röstade ned vår budget med hjälp av Sverigedemokraterna, och vips var allt det som Fredrik Reinfeldt och Moderaterna lovat utvecklingsländerna som bortblåst.
Återigen var det dags att göra en springnota och ta ytterligare en halv miljard från biståndet i stället för att göra det som vi lovat internationellt, att betala vår nota med riktiga pengar, vår nota till dem som hade drabbats hårdast av vårt klimatfrosseri, vår nota till pojken som inte får mat på bordet för att skörden återigen har slagit fel och till den lilla flickan som måste jobba för att försörja familjen i stället för att gå i skolan.
Rajo parlamenteskoro president! Det spelar roll vilken regering Sveriges befolkning väljer, för oss i Sverige och för alla dem som lever i den fattigare delen av världen. Den borgerliga Alliansen tar från de fattiga för att ge till de rika. Och då säger de kanske: Vi har inte råd. Men visst har vi råd, bara man inte hade haft som sin grundläggande politik att sänka skatterna - förlåt, höja jobbskatteavdragen - för de rikaste i vårt rika samhälle Sverige.
Visst har vi ojämlikhet även här, en ojämlikhet som har ökat på grund av att de allra rikaste i Sverige fått mer, och fått mest de senaste åtta åren. Det vill vi rätta till.
Jag är stolt över att tillhöra en regering som tar klimatkrisen på allvar och som är villig att betala notan. Nu har vi tyvärr fått en alliansbudget och är på grund av det förhindrade att göra det rätta. Notan får ligga och förränta sig. De fattiga får ta ytterligare en smäll. För varje krona som nu tas från biståndet till klimatfinansieringen tas en krona från nödvändiga vacciner till barn, från utbildning för flickor, från mödrahälsovård till gravida kvinnor i länder där att föda barn är förenat med livsfara såväl för mamman som för barnet. Det är konsekvensen av att högerpartierna valde att köra över regeringens budget.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd
En gång i tiden var Sverige banbrytande. En enig riksdag antog år 2003 politiken för global utveckling. Det var en fantastiskt viktig politik som tyvärr inte tagits riktigt på allvar.
Det är dags, mina vänner, att ta politiken för global utveckling på allvar och börja föra en sammanhållen politik. Vi kan inte fortsätta att ge bistånd med ena handen och sedan ta tillbaka mångdubbelt genom att till exempel understödja klimat- och skatteflykt. För 1 krona som går in i utvecklingsländerna går 10 kronor ut. Vi måste få till stånd nya regler så att utvecklingsländerna får sin rättmätiga del av skatter. Och genom internationella lagar måste vi se till att omöjliggöra för företag att trolla bort pengar genom skatteparadis.
Samma krav som ställs på biståndet måste också gälla för företag som tar del av svenska exportkrediter. Vi måste se till att EU:s jordbrukspolitik inte ohämmat gynnar storbönder i Europa till men för utvecklingsländerna när EU dumpar jordbruksprodukter på världsmarknaden till vrakpriser. Vi måste se över patent och regelsystem för till exempel medicin och miljöteknik. Utvecklingsländerna ska inte behöva vänta för att få ta del av livsnödvändig medicin och klimatnödvändig miljöteknik. Vapenexporten till diktaturer och länder i konflikt måste upphöra.
Rajo parlamenteskoro president! Det krävs krafttag för att göra politiken samstämmig så att den på allvar prioriterar mänskliga rättigheter, demokrati och klimatåtgärder. Jag är stolt över att tillhöra en regering som faktiskt vill göra det. Det är en regering som tar politiken för global utveckling på allvar.
Rajo parlamenteskoro president och kära lyssnare! Det spelar roll vilken regering Sveriges befolkning väljer den 22 mars. Det spelar roll för Sverige och för världen.
Vi har tillsammans med S och V skrivit ett särskilt yttrande till betänkandet, och vi kommer därför att avstå från att rösta.