Herr talman! Det som jag skulle vilja föra fram är att detta också handlar om en politisk vilja och vilka politiska signaler som vi skickar ut. Jag menar att biståndsministern nu skickar ut signalen att om flyktingar lyckas ta sig den långa och farliga vägen via flyktingsmugglare till Sverige finns det en stor kassakista på många miljarder, bland annat 8,4 miljarder inom biståndet. Men för dem som finns kvar i närområdet finns det långt ifrån lika stora resurser.
Naturligtvis ska vi hjälpa människor på flykt på två sätt. Men det handlar om hur man prioriterar. Jag skulle vilja lyfta fram följande symbolik när det gäller de resurser som vi ska ge till flyktinghjälp. Om vi har tio äpplen har tidigare och nuvarande regering valt att ge nio äpplen för att satsa på flyktingmottagande i Sverige och ett litet ynka äpple för att ge hjälp i närområdet. Här vill vi prioritera annorlunda. Man ska kunna göra både och. Men vi måste prioritera satsningar där vi kan hjälpa så många som möjligt.
Vad är viktigast för biståndsminister Isabella Lövin? Är det att bevilja flest uppehållstillstånd, eller är det att hjälpa flest flyktingar med de resurser som vi har? Biståndsministern var mycket tydlig med att vi inte har obegränsat med resurser, och det är bra att regeringen kan inse det. Då är frågan hur vi ska använda våra resurser bäst. Där menar vi att vi bör kunna satsa mycket mer på hjälp i närområdet.
Om regeringen nu har råd att göra avräkningar på 8,4 miljarder i biståndet, varför kan ministern då inte verka för att komma upp i de nivåer som Sverigedemokraterna föreslår, alltså att för 2015 bidra med minst 3,6 miljarder till internationell flyktinghjälp och 12,8 miljarder under hela budgetperioden?