Herr talman! Först vill jag säga till biståndsminister Isabella Lövin att det är trevligt och bra att hon deltar i debatten. Sedan vill jag säga att jag tycker att det är anmärkningsvärt att de 500 miljoner som skulle ha tagits additionellt nu ska skäras på det humanitära biståndet. Det om något ska det väl inte skäras i. Nog måste det finnas andra delar i biståndet som kan prioriteras bort, till exempel det generella budgetstödet. Då har vi löst den frågan.
Den fråga jag vill ställa till biståndsminister Isabella Lövin gäller avräkningarna. Ministerns partikolleger i Miljöpartiet har i tidigare biståndsdebatter i denna kammare ett flertal gånger, faktiskt på ett föredömligt sätt, kritiserat föregående regerings höga avräkningar eftersom det urholkar biståndet och tar pengar från sådant som biståndet är avsett till, att bekämpa fattigdom och förtryck i utvecklingsländer. Nu företräder biståndsminister Isabella Lövin en regering som till och med ökar avräkningarna kraftigt, till 8,4 miljarder, vilket utgör 27 procent av det totala biståndet. Det handlar alltså om rekordhöga nivåer.
Samtidigt prioriteras inte hjälp till krisernas närområden, där situationen är akut. Jag vet att regeringen gör olika punktinsatser, och det är jättebra. Men dessa insatser ligger långt ifrån några 8 miljarder.
Situationen i till exempel Jordanien och Libanon är allvarlig, men regeringen har utlovat att stödja dem med endast 100 miljoner via Världsbankens fonder. Hur kan det vara en rättvis fördelning - 8,4 miljarder för flyktingmottagning i Sverige som kan hjälpa några få, medan länder som tar emot miljontals människor ska få 100 miljoner? Hur kan biståndsministern försvara en sådan orättvis fördelning av resurser och försvara så höga avräkningar när Miljöpartiet förut varit kraftiga motståndare till avräkningar?