Herr talman! Jag tackar socialministern för svaret
och har förståelse för att statsrådet inte vill föregripa
en översyn och utvärdering av något förslag från
arbetsgruppen just nu. Statsrådet säger att det är en
förutsättningslös genomgång och uppdatering av de
tidigare allmänna råden. Då jag har en viss erfarenhet
av myndigheters istadiga förhållande till sina tidigare
antagna allmänna råd, har jag inte så där väldigt stor
tro på förmågan att ändra och ändra till det bättre.
Den tilltro jag sätter till det här arbetet är till dem i
referensgruppen som representerar barn - barnläkare,
barnsjuksköterskor, distriktsköterskor, dietister och
andra som förhoppningsvis företräder barnen och
deras mödrar.
Det är regeringen som har ansvaret för tillämp-
ningen av amningskoden. Det är alltså myndigheterna
som skall följa de politiska besluten. Det är vi politi-
ker som bär ansvaret för att verkligen leva upp till
internationella konventioner. Det gäller även barn-
konventionen och t.ex. Riodeklarationen Agenda 21.
Jag noterar i sammanhanget att socialministern
faktiskt har uttryckt att det eventuellt kan finnas skäl
att överväga ytterligare reglering av marknadsföring-
en av bröstmjölksersättningar och andra produkter
och att socialministern inte utesluter att dessa produk-
ter kan vara negativa för den naturliga amningspro-
cessen. Det ger i alla fall dem som vill detta i arbets-
gruppen litet råg i ryggen.
Det är faktiskt barnen amningskoden handlar om,
barnen och mödrarnas möjligheter att amma sina
barn. Alltför ofta blir det på något vis på barnmatsin-
dustrins villkor och dess ekonomi som man skall ta
hänsyn till, och därför skall man förhandla med in-
dustrin. Man borde i stället egentligen sätta den en-
skilda människans, mödrarnas och familjernas eko-
nomi i centrum, eftersom amningen är det absolut
billigaste och mest samhällsekonomiska sättet att föda
upp ett nyfött barn på.
Det är så med amningskoden som med barnkon-
ventionen, att det är väldigt lätt att skriva in alla de
här sakerna i en konvention, men det är väldigt svårt
att tillämpa dem. Vi har erfarenheter själva. De bör
lagregleras om man skall kunna tala om efterlevnad.
Där tror jag att vi måste tänka över alla former av
internationella konventioner, vi bör gå före och visa
att världens länder bör ta ett så stort ansvar att lagreg-
lera om grundläggande värderingar. Internationellt
verkar vi för lagstiftning, det vet jag, och då måste vi
kunna gå före även här hemma och visa hur det bör se
ut. Det får inte bli på det här området som det har
blivit vad gäller personminorna, dvs. att andra länder
visar större kurage än vi, samtidigt som det är barnen
som drabbas om vi inte får stopp på användningen av
dessa minor. Här är det på samma sätt. Barnen drab-
bas om inte ansvariga politiker i alla länder lagstiftar
och förhindrar en faktiskt hälsofarlig marknadsföring,
för det är det vi talar om. Marknadsekonomin tar inte
automatiskt hänsyn. Företagen ser naturligtvis i första
hand till sin egen ekonomi. Avsikten är att kodtexten i
sig i varje land tillämpas utifrån landets förutsättning-
ar. Men vi vet att frivilliga överenskommelser funge-
rar dåligt. Här har det fungerat bra därför att vi haft
oligopol, vi har haft två jämstora företag som konkur-
rerat. Men i framtiden blir det annorlunda. EU-
reglerna om kvalitet och sammansättning gäller bara
den första modersmjölksersättningen, inte den mat
som man totalt skall ge till barnen.
Då vill jag fråga: Vad gör Socialdepartementet
aktivt? Är man beredd att följa SIDA:s råd och in-
riktning? Är man beredd att verkligen gå i bräschen
för att en gång för alla sätta barnet och hälsan i fokus
när vi diskuterar dessa frågor?