Herr talman! Jag var i går eftermiddag på Konstfacks vårutställning. Jag måste säga att man blir inspirerad, engagerad, imponerad och mycket glad när man går runt där.
Jag noterade att Esabelle Dingizian i sitt anförande sade att det råder kulturskymning i Sverige. När man är på Konstfack och på andra ställen märker man att så inte är fallet. Jag tror att det är ett mycket olyckligt sätt att uttrycka sig som många konstnärer i Sverige ställer sig förvånade inför. Sverige är ett land fyllt av kreativitet.
När man går runt på Konstfacks utställning och tittar vet man att många av de unga och duktiga konstnärer som pluggar där och nu examineras kommer att gå in i ett liv med sämre ekonomiska förutsättningar än de som har en likvärdig utbildning på andra områden.
Konstnärer har generellt lång utbildning men sämre inkomst. Anneli Särnblad och Siv Holma nämnde det i sina anföranden. Men för att lösa detta handlar det inte om att behålla 157 inkomstgarantier för konstnärer, utan det är någonting annat som måste till.
Det är för mig uppenbart att marknaden inte kan bära all kvalitetskultur. Det finns kvalitetskonst, kvalitetsfilm och kvalitetslitteratur som inte klarar sig på marknadens villkor. Då finns det de som säger att om det är så ska konstnärerna göra någonting annat. Men det är inte Folkpartiets hållning. Vi tycker att statens kulturpolitiska stöd behövs. Vi tycker också att man ska inrikta sig på att stödja och driva fram kvalitet.
När vi nu inleder avvecklingen av inkomstgarantierna för konstnärer har det varit viktigt för Folkpartiet att de resurser som då frigörs behålls i systemet och finns kvar i sektorn. Detta är ingen sparåtgärd. De resurser som frigörs kommer i stället att satsas på fler långa stipendier.
Jag skulle personligen gärna se att vi fick ännu fler långa stipendier framöver eftersom det är ett bra sätt att stödja duktiga konstnärer som är på gång.
Herr talman! Den reform vi nu genomför gynnar framför allt unga nya konstnärer. Resurserna kommer att kunna användas mer flexibelt och blir inte bundna till en individ decennium efter decennium. Poängen med livstidsgarantierna är att man gör bedömningen en enda gång. Därefter gäller det beslutet under mycket lång tid. Långtidsstipendierna däremot syftar i stället till att ge en aktiv konstnär med hög kvalitet i sitt skapande en trygghet i arbetet. Det är också en fördel att stipendierna är pensionsgrundande, vilket flera har varit inne på.
När Konstnärsnämnden genomförde en analys av detta, som mina kolleger tidigare har talat om, fick man ett väldigt bra resultat. Konstnärer med stipendier använder mer tid till skapande, har chans att fördjupa sig i sin konstnärliga utveckling och får stärkt självförtroende och ökad produktivitet, och två tredjedelar av dem säger att de även efter stipendieperiodens slut har fått en ökad chans att leva på sin konst. Detta är en viktig slutsats: Efter stipendieperiodens slut har de en ökad chans att leva på sin konst.
Så kan långtidsstipendier användas för att lyfta riktigt duktiga unga eller nya konstnärer i deras skapande.
Jag gick och tänkte på detta när jag var på Konstfacks vårutställning i går. För många av dessa studenter väntar en tuff tid. Med fler långa stipendier, vilket vi nu genomför, kan dock åtminstone några av dem få ett lyft - det lyft som krävs för att kunna fördjupa sig, förbättra sin konst ytterligare och till sist leva på sin konst. Det handlar om att skapa sig en position i konstvärlden som ger en möjlighet att leva på det man älskar att göra. Därför yrkar jag bifall till utskottets förslag, herr talman.
Slutligen: Detta kan vara den sista debatten i kammaren för utskottet. Möjligen kan vi få en maratondebatt om en grönbok från EU sista dagen då riksdagen samlas. Jag är inte helt säker på att det blir så, men det kan bli så. Om det inte skulle bli så vill jag ändå passa på att tacka Siv Holma för hennes ordförandeskap i utskottet och också tacka övriga utskottsledamöter och kansliet för ett gott samarbete.