Herr talman! Jag tackar Siv Holma för hennes anförande och instämmer helt och fullt i det hon sade. Sedan vill jag yrka bifall till reservationen.
Kultur erbjuder nya perspektiv och kunskaper om oss själva, vår historia och vår samtid. Ett samhälle utan konst och humanism är ett tråkigt, kallt och många gånger också farligt samhälle. Det har historien gång på gång visat oss. När jag såg filmen
De andras liv
om hur politiskt starka krafter många gånger vill gå in och ta bort kulturen - det farliga, det skapande, konsten, musiken, dansen - kände jag att kampen för att verkligen lyfta fram kulturpolitiken måste bli än starkare. Den filmen berörde mig på många sätt.
Kulturministern och majoriteten i Sveriges riksdag har även i den nu aktuella propositionen tagit steg som inte leder till ett Sverige med framåtanda i kulturlivet. I stället handlar det om snabba beslut och försämringar samt om att inte belysa, inte utreda, inte se de konsekvenser som det kan innebära för kulturlivet. Man lutar sig tillbaka och tittar på en femton år gammal utredning, vilket är anmärkningsvärt eftersom det händer mycket varje år i vårt samhälle. Nej, det viktiga för denna majoritet är att snabbt få igenom förändringar och att inte analysera.
Varje beslut vi fattar i denna kammare ger för individen och samhället antingen goda eller dåliga förutsättningar. Vi borde i denna fråga ha mötts och lyssnat på dem som besitter kompetenser i kulturlivet och från olika partiers sida ha kommit överens om en hållbar inkomstgaranti och en hållbar framtidsutveckling. Jag tror att det mötet hade kunnat bli någonting bra. Ni i majoriteten kunde ha satt er ned och lyssnat, men viljan fanns inte. Jag upplever ibland att högmodet hägrar. Det finns ett ordspråk som jag ofta fick höra av farfar. Han sade: Anneli, kom ihåg att högmod går före fall.
I våra nordiska grannländer och i andra länder i Europa har man oavsett politisk färg värnat och slagit vakt om just det viktiga ärende som vi har på vårt bord i dag.
Jag tänker på alla de kulturarbetare som ständigt lever med en oviss framtid. Jag tänkte på dem när jag gick till riksdagen i morse. Jag möttes nämligen av en skylt när jag vandrade hit där det stod om ett seminarium; Konsten att förvalta dina miljoner, stod det på skylten. Det är bara ett fåtal i Sverige som behöver bekymra sig om det, och inom kulturområdet är det bekymret inte stort. Bekymret är i stället att konsten och kulturen håller på att försvinna.
Regeringen gör de rika rikare, och skattesänkningar går före utveckling och att berika vårt samhälle med kulturens olika genrer. Vi har fått ett upprop från Konst åt alla. När jag såg den burk som vi alla i kulturutskottet fått tänkte jag att regeringens politik ibland kan upplevas som olika soppor. Men nej, jag upplever den mer som att regeringen och ni i majoriteten kör med mixer och att man inte kan se vad det är för politik och hur ni ska komma framåt eftersom ni förstör och försämrar så oerhört mycket. Konst åt alla handlar om 3 ½ miljoner. Det är tragiskt att se de prioriteringar som görs och alla satsningar som går i spillror. Ni förvaltar inte kulturpolitiken. Ni bygger inte ut och skapar inte en framtidstro och ett hopp. Skattesänkningar går före att bygga ett land med hopp och framtidstro. Jag hoppas, herr talman, att Sverige blir ett möjligheternas land framdeles.
När det gäller många av debatterna på kulturområdet som jag följt genom åren - det gäller även andra områden, men framför allt gäller det kulturen - hoppas jag att ni i majoriteten ser risken med många av de beslut ni fattar. Det gäller även dagens beslut. Jag hoppas ni ser risken att mista ett sammanhållet land, risken att slå sönder kulturpolitiken. Vi politiker, jag och ni, har ansvar för att se de olika verkligheter som finns i vårt land i dag. Politik är ingen såpopera som vi kan luta oss tillbaka och titta på och tycka allt möjligt om beroende på hur vindarna blåser. Politik är allvar, och det förtroende vi fått av väljarna innebär ansvar.
Jag har kritiserat mig själv när jag tänkt tillbaka på min tid i riksdagen och ibland i debatter sagt att majoriteten inte vet hur verkligheten ser ut. Vi lever i olika verkligheter, men som politiker har vi ansvar för att se de olika verkligheterna, att vara ute och lyssna av. Jag hoppas verkligen att ni besöker kulturens olika genrer och miljöer. Många av er har säkerligen redan gjort det, men ni skulle behöva mycket mer. Siv lyfte fram just de frågor som rör dem som står allra längst bort och försöker överleva på sin konst inom olika genrer.
Herr talman! Det här är mitt sista anförande i Sveriges riksdag. Det har varit fint och hedersamt att ha haft förtroendet som ledamot, och jag vill tacka dem som gett mig det förtroendet. Tiden i riksdagen hade inte varit möjlig utan alla som jobbar här, kammarkansliet och alla de olika administrativa avdelningarna.
Framför allt vill jag i dag tacka vakterna som haft stort tålamod och hjälpt mig med alla guidegrupper. Ibland har vi tappat bort folk på vägen, men ni har alltid varit där och hjälpt mig med många olika saker. Ni är fantastiska, och jag vill av hela mitt hjärta tacka er.
Jag vill även tacka alla lokalvårdare som gör våra omgivningar så vackra och alltid, trots tungt jobb, har ett leende på läpparna. Jag tackar er.
Jag vill tacka samtliga i huset som jag inte nämnt - ingen nämnd, ingen glömd. Ni är många som ser till att vi får allt att gå ihop.
Slutligen vill jag tacka talmännen som på ett professionellt och fint sätt hjälper oss att hålla oss till de ärenden vi ska hålla oss till. Det är inte lätt alla gånger.
Herr talman! Av hela mitt hjärta vill jag tacka er alla för den här tiden i riksdagen.
(Applåder)
I detta anförande instämde Gunilla Carlsson i Hisings Backa, Leif Pagrotsky, Leif Pettersson och Lars Wegendal (alla s) samt Siv Holma (v).