Herr talman! Siv Holma talar om att slå undan fötterna. Det låter på henne som att vi vänder upp och ned på hela konstnärsmarknaden genom att vi fasar ut - det är ett uttryck som vi inte har använt här, men det är faktiskt det som vi gör - inkomstgarantin och i stället låter dessa resurser gå över till långtidsstipendier så att fler konstnärer har möjlighet att verka och arbeta.
Precis som jag sade, vilket också Olof Lavesson berättade om tidigare, har det visat sig att just långtidsstipendier har gjort att fler konstnärer har kunnat etablera sig på arbetsmarknaden och kan livnära sig på sitt konstnärskap. Inkomstgarantin däremot är någonting som man får efter lång och trogen tjänst.
Återigen: Vi tar inte bort inkomstgarantin rakt upp och ned. De flesta av dem som i dag har inkomstgaranti är verksamma konstnärer eller konstnärer som har börjat lämna konstnärsmarknaden och som efter lång och trogen tjänst har fått denna inkomstgaranti. De får behålla inkomstgarantin. Däremot använder vi pengarna på ett mycket mer effektivt sätt när det gäller att utveckla och få fler driftiga konstnärer som ska kunna livnära sig på sitt konstnärskap. Det är det som debatten handlar om. Det tycker jag att Siv Holma har mörkat i sina frågor.