Herr talman! Jag kan inleda med att lugna Siv Holma med att jag skriver alla mina anföranden själv.
Jag fick en fråga om vad vi har gjort för att förbättra den särpräglade arbetsmarknaden för konstnärer. Till skillnad från Siv Holma har vi tagit hänsyn till att arbetsmarknaden är differentierad. I dag är det ganska många kulturutövare som är småföretagare. Det beskriver Siv Holma i sitt anförande som att man tvingas in i entreprenörskap. Vi har försökt att ge verktyg för att det ska vara enklare att vara småföretagare.
Ett annat förslag ligger på bordet i dag. Det är märkligt när man ser hur man ska underlätta en växande arbetsmarknad. Siv Holma hänvisar till sin motion, till Kungliga Akademien för de fria konsterna.
De skriver i sitt remissvar att man kan likna detta vid en ersättning för ett förutsättningslöst sökande till konstnärlig grundforskning. Det finns en viktig skillnad där. För att få anslag för konstnärlig grundforskning måste man bedriva någon form av verksamhet.
Den kopplingen saknas med inkomstgarantin. Där handlar det bara om historia och historiska meriter och inte om vad man ska göra framöver. Alla andra av våra bidragssystem är utformade för att uppmuntra till arbete och egen inkomst. Det finns en brist här. Ser inte Siv Holma det? Eller väljer Siv Holma att inte se det? Eller anser inte Siv Holma att det är ett problem?
Vi lägger i dag 17 miljoner på inkomstgaranti till en avgränsad liten grupp med extremt liten omsättning inom gruppen och betydligt mindre på långtidsstipendier som ger större flexibilitet. Med dem kan fler få tillgång till stöd och skapa sig en grund för att gå ut på arbetsmarknaden.
Det är det Siv Holma har motionerat emot här i dag. För mig är det obegripligt att man kan prata om en bättre arbetsmarknad för kulturutövare, konstnärer och författare och samtidigt välja att hellre ha ett konserverande system som motverkar arbetslinjen än att se till att fler får hjälp ute på arbetsmarknaden. Hur går det ihop med den särpräglade arbetsmarknaden, Siv Holma?