Herr talman! Jag ska så här i slutet av debatten försöka inskränka mig till några kommentarer till det som har sagts och understryka några saker till. Jag vill naturligtvis yrka bifall till förslaget i betänkandet. Det är också några saker jag tycker är viktiga och som jag vill ta upp igen.
För det första - och det har redan sagts flera gånger - är det så att konstnärskollektivet är en högutbildad yrkeskategori med en förhållandevis osäker arbetsmarknad och att konstnärernas inkomster ligger väsentligt lägre än övriga befolkningens. Det tycker jag att vi kan säga. Konstnärspolitiken har därför under lång tid syftat till att skapa villkor som gör det möjligt för de professionella konstnärerna att basera sin försörjning på ersättning för konstnärligt arbete. Detta arbete måste naturligtvis fortsätta på olika sätt för att stärka konstnärerna.
För det andra tycker jag att det är viktigt, vilket också står i betänkandet, att principen för statligt stöd till konstnärer bör vara att det betalas ut som ersättning för konstnärligt arbete som utförts eller som bidrag för att skapa ekonomiskt utrymme för mottagaren att ägna sig åt sin konstnärliga verksamhet och utveckla sitt konstnärskap. Det är därför viktigt att staten också återkommande prövar stödformerna för att föra en aktiv och aktuell konstnärspolitik.
Det viktiga att komma ihåg i diskussionen är att det här inte är slutet utan fortsätter. Det gäller inte enbart ett borttagande av en stödform, som oppositionen vill göra gällande, utan en övergång från en form till en annan. De skäl som anförs i propositionen för att successivt avveckla inkomstgarantierna och omvandla dem till pensionsgrundande långtidsstipendier är övertygande. Det innebär att medelsanvändningen i fortsättningen blir flexiblare, och allt fler professionella konstnärer ska kunna få stöd som är pensionsgrundande. Jag ser därför i motsats till motionärerna med tillförsikt på att inkomstgarantierna successivt omvandlas till långtidsstipendier.
De 157 personer som nämnts här och som redan har konstnärslön kommer att få den livet ut; det är viktigt att framhålla. Vi slår inte undan benen för någon som i dag är inne i systemet. Men varför ska framöver just 157 personer - efter någons frånfälle skulle nya komma till - få konstnärslön? Varför ska det vara på livstid?
I och med det förslag som vi i dag diskuterar får fler chansen. Jag är helt övertygad om att fler än 157 konstnärer i Sverige har unika konstprojekt på gång som också ska få en möjlighet att med statligt stöd utveckla sin konst och sitt konstnärskap. Jag tror till och med att det kan innebära en bredare nytändning av det konstnärliga klimatet.
Till slut vill jag säga någonting om konstnärernas frihet, det som vi har varit inne på. Kulturell mångfald och en fri debatt är en förutsättning för en levande demokrati och ett rikt kulturliv. Viktiga uppgifter för kulturpolitiken är därför att verka för konstarternas utveckling och spridning samt för att de professionella konstnärerna - skådespelare, musiker, dansare, författare, bildkonstnärer; vi kan räkna upp många - ska ha bra arbetsvillkor och nå ut. De statliga insatserna för konstnärerna handlar i första hand om att skapa förutsättningar för ett vitalt kulturliv som ger arbete och försörjning åt konstnärerna. Att öka intresset för och efterfrågan på konstnärliga verk och prestationer är därför en huvudlinje i konstnärspolitiken.