Herr talman! Jag tackar finansministern för svaret. Frågan var om man kunde belägga att det finns ett direkt samband, en direkt koppling, mellan arbetslöshetsersättningen och arbetslösheten.
Jag har tagit del av en rapport från TCO där man försöker gå igenom och studera dessa påståenden från finansministern och Finansdepartementet. Man konstaterar att man inte hittar några vetenskapliga studier som bekräftar dessa effekter. Man menar att de rapporter som Finansdepartementet refererar till inte ger någon studie som direkt uppskattar ersättningsgradens effekter på arbetslöshet eller sysselsättning i Sverige. Förklaringen till detta anmärkningsvärda förhållande är att det inte finns några studier som påvisar ett sådant samband.
Man tar upp och försöker jämföra med länder som Tyskland och konstaterar att ersättningsgraden där har varit så stabil de senaste 50 åren att det är svårt att hitta någon variation mellan ersättning och arbetslöshet. Man slår dock fast att ersättningsgradens variation i Sverige har varit högst betydande: Ersättningsgraden för en industriarbetare har höjts från 50 procent på 1960-talet till närmare 90 procent på 1980-talet, och sedan återigen sänkts till ca 50 procent i början av 2010-talet.
Man visar på att man om det hade funnits ett sådant samband som finansministern påstår hade kunnat se detta i datan, när man har sett en sådan förändring som man har gjort i Sverige. Korrelationen mellan ersättningsgrad och arbetslöshet är i själva verket i stort sett noll. Man slår fast att orsaken till att det inte finns några direkta belägg i den ekonomiska vetenskapliga litteraturen för ett positivt samband mellan ersättningsgrad och arbetslöshet i Sverige är att ett sådant samband troligen inte existerar.
Detta är i och för sig en lite omständlig beskrivning av verkligheten. Det är väl alltid så när man jämför kartan och verkligheten, att det är verkligheten som i någon mening får gälla. Men det är ändå bra att man en gång för alla slår fast att verkligheten inte stämmer överens med finansministerns så att säga teorier och synpunkter kring detta. Det är väl ändå bra om vi kan konstatera det.
Sedan kan vi också konstatera att vi hade en debatt om arbetslöshetsersättningen i kammaren i går och att finansministerns kolleger i Alliansen, såväl Folkpartiet och Centerpartiet som Kristdemokraterna, då helt och hållet lämnade denna misslyckade politik och i stället föreslog höjda ersättningsnivåer i arbetslöshetsförsäkringen. Även där börjar alltså finansministern bli ganska ensam när det gäller att hävda dessa teorier.
Det finns naturligtvis frågor man kan ställa till finansministern. Man kan först konstatera allt det jag har gått igenom, alltså att sambanden inte finns. Om man fortfarande skulle tro att de finns - om man som finansministern har den tron - skulle det dock vara spännande att få finansministern att förklara varför man i så fall inte sänker ersättningen. Vi har trots allt massarbetslöshet i Sverige. Om det hade varit ett ofelbart sätt att så att säga radera arbetslösheten att sänka ersättningen, varför gör ni i så fall inte det? Det skulle kunna vara en fråga att ställa till finansministern.
En annan fråga man skulle kunna ställa till finansministern är: Vilken nivå är den optimala när det gäller arbetslöshetsförsäkringen? Finansministern konstaterade nämligen i en tidigare interpellationsdebatt att man har haft samma nivå sedan 2007. År 2007 sänkte man alltså ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen till den nivå som är nu. Om man ser på den löneutveckling finansministern pratade om att vi har haft innebär det dock i praktiken att vi har en mycket lägre ersättningsnivå jämfört med lönerna i dag än vad vi hade 2007.
Vilken ersättningsnivå är det som är optimal för arbetsmarknadens funktionssätt, finansministern?