Herr talman! Patrik Björck har i talarstolen här hävdat att det inte finns några studier eller belägg för att en höjd a-kassa höjer arbetslösheten. Låt mig börja med att läsa upp vad Finanspolitiska rådet har sagt i denna fråga när det samlat gjorde sin bedömning av förändringar av a-kassan. Finanspolitiska rådet består av sex nationalekonomer - jag tror att även Erik Åsbrink ingick vid den aktuella tidpunkten. Rådet skriver: Arbetslöshetsförsäkringen ska ge den enskilde inkomstskydd vid arbetslöshet. Samtidigt påverkar försäkringen såväl den enskildes sökbeteende som lönebildningen. Högre ersättning minskar utströmningen från arbetslöshet till jobb och höjer lönenivån i ekonomin. Ersättningsnivån påverkar därför hur hög arbetslösheten blir. Det gäller att hitta en balans mellan försäkringsskydd för den enskilde och drivkrafter för låg arbetslöshet.
Låt mig vidare citera Peter Fredriksson, tidigare generaldirektör i IFAU, och Bertil Holmlund, professor i nationalekonomi - den senare tror jag till och med är socialdemokrat. De skriver: Det grundläggande motivet för arbetslöshetsförsäkring är att skydda arbetstagare mot de inkomstvariationer som uppstår till följd av arbetslöshet. Men arbetslöshetsförsäkringen snedvrider också incitamenten. Ett generösare system minskar sökaktiviteten och kan skapa ett tryck uppåt på lönerna. I förlängningen ökar den alltså arbetslösheten.
Låt mig så citera Alan Krueger och Martin Feldstein som gett en samlad forskningsbeskrivning i
Handbook of Public Economics
. De skriver så här: En generös arbetslöshetsersättning försäkrar arbetstagarna mot de inkomstförluster som arbetslöshet är förenad med, men föranleder också att vissa arbetstagare söker jobb mindre intensivt. Idealiskt sett vill man utforma den optimala ersättningsnivån genom att väga de avsedda effekterna mot de oavsiktliga konsekvenserna. Hur arbetsutbudet reagerar på förändringar i ersättningen är en viktig faktor i denna beräkning.
Man drar slutsatsen att de empiriska studierna är väldigt tydliga. Om man räknar in både ersättningsperiodernas incidens och varaktighet är de flesta uppskattningar av elasticiteten för den förlorade arbetstiden nära 1,0 för arbetslöshetsförsäkringen, skriver de.
Det är väldigt nära Riksbankens, Finansdepartementets och KI:s siffror.
Det är en egenhet med Alan Krueger som jag kanske ska upplysa om. Det är att han var statssekreterare i det amerikanska arbetsmarknadsdepartementet under den första Obamaadministrationen. Han blev sedan biträdande finansminister i Obamaadministrationen, och nu är han chefsekonom och ordförande för det ekonomiska rådet i Obamaadministrationen. Det är alltså inte en högerman, utan dels en av världens ledande arbetsmarknadsekonomer, dels kopplad till det demokratiska partiet. Hans slutsats är alltså helt entydigt i linje med de slutsatser Finansdepartementet, Konjunkturinstitutet och Riksbanken har dragit.
Det finns således svenska arbetsmarknadsekonomer och de ledande professorerna på området som har sammanfattat forskningen. Vi har ett finanspolitiskt råd som vi avlönar för att bedöma ekonomiska frågor som drar den slutsatsen. Vi har ett konjunkturinstitut som, såvitt jag förstår, kostar en hel del skattemedel som har dragit den slutsatsen. Vi har en riksbank som därtill är oberoende från politiska slutsatser som har konstaterat att de ersättningsförändringar vi har gjort har minskat arbetslösheten med någonstans 1-2 procent. Vi har Barack Obamas chefsekonom som säger väldigt entydigt att en höjd arbetslöshetsersättning ger en tydligt negativ effekt.
På vilket sätt menar Patrik Björck att det inte finns några belägg? Det är bara att slå upp vilken sammanställning av forskningen som helst, med undantag från en partivän till Patrik Björck i TCO som skriver egna skrifter. Men slå upp i de forskningssammanställningar som gjorts av Ekonomisk Debatt, KI, Riksbanken, IMF, OECD, EU-kommissionen och i den forskningssammanställning som Barack Obamas chefsekonom har gjort.
Var saknas beläggen, Patrik Björck? Ja, låt mig påpeka att det är i Patrik Björcks argumentation.
(Applåder)