Herr talman! Jag fick just ett sms: Kan vi prata nu? Om det är någon som tittar på tv kan jag tala om att svaret blev nej. Man sökte mig för något annat.
När det gäller trafiksäkerhetsfrågorna försöker vi i utskottet komma överens och brukar vara överens om det mesta. Även om det verkar finnas stora skillnader när man tittar på antalet reservationer uppfattar jag att vi i grunden har en gemensam syn. Vi är alla överens om att nollvisionen fortsatt är oerhört viktig och att vi tillsammans genom olika förslag och värderingar ska försöka hitta lösningar på hur vi ska kunna nå fram till nollvisionen. Sedan kan vi hamna i olika ståndpunkter. Historien får väl visa vem som hade de bästa förslagen. Men det är viktigt att slå fast att även om vi har många olika synpunkter finns det ändå ganska mycket som vi är överens om.
Vänsterpartiet står bakom samtliga de reservationer som vi har med här, men för tids vinnande nöjer jag mig med att yrka bifall till reservation 11, som handlar om barn i trafiken.
Herr talman! Glädjande nog är det färre människor per år som omkommer eller blir allvarligt skadade i trafiken, men trots att vi har en trend som går i rätt riktning är det förskräckande siffror om man ser det som helhet. När det gäller många andra aktiviteter i samhället skulle man inte acceptera att så många som 5 000 blev allvarligt skadade eller att 400 människor dog. Då skulle man nog vidta väldigt kraftfulla åtgärder. Men för trafiken gäller de siffrorna. Det finns onekligen en hel del att göra innan vi kommer fram till den nollvision som vi gemensamt har fastställt här i riksdagen.
Vi kan konstatera att det finns vissa saker som ökar risken för att man blir inblandad i allvarliga olyckor eller dödsfall i trafiken. Det är till exempel könsrelaterat. Män är mycket överrepresenterade, inte minst unga män. Det är samma sak om man åker dit för rattfylleri eller kör för fort i trafiken. Där är män överrepresenterade.
Det finns uppenbart en hel del att göra när det gäller körskoleutbildning, allmän information i hemmet och så vidare, oavsett om man kör moped eller bil, så att människor förstår hastighetens betydelse. Därför har vi från Vänsterns sida en restriktiv hållning. Dels ur miljösynpunkt, dels ur trafiksäkerhetssynpunkt håller det inte att få ett system där vi generellt hela tiden höjer medelhastigheten i samhället. Det kommer proportionellt sett att leda till att vi får fler döda i trafiken.
Därför måste man noga överväga den typen av åtgärder om man förändrar hastighetsgränser. Vi tror alltså inte att det är möjligt att bygga bort alla risker i trafiken, även om man förstås ska göra vad man kan i den fysiska planeringen. När man bygger nytt ska man försöka ha detta i åtanke.
Vi har extremt mycket vägar i Sverige, och för den delen också järnvägar. Jag har svårt att se hur man bara genom fysiska och tekniska åtgärder ska kunna minska dödsolyckorna. Det krävs helt enkelt ett förändrat beteende i trafiken, inte minst hos dem som tillhör kategorin män.
Det handlar om att man håller hastighetsbegränsningarna, att man inte är alkohol- eller drogpåverkad, att man använder tekniska hjälpmedel som säkerhetsbälte och så vidare. Om alla gjorde det skulle vi få ytterligare drastiska minskningar av antalet allvarligt skadade och döda i trafiken.
Det finns några frågeställningar som utskottet har diskuterat vid ett flertal tillfällen och som är väldigt komplicerade. Det ena handlar om mobiltelefoni, som vi hörde att Marie Nordén var uppe och pratade om. Det finns olika statistik och forskningsrapporter som vi måste ta till oss och värdera. Vi måste ta till oss ny kunskap för att veta vad som är rätt beslut. Utifrån den kunskap som vi i Vänsterpartiet har kommit fram till kan man inte hävda att till exempel ett förbud mot samtal utan handsfree skulle vara någonting som löser alla problem. Den forskning som vi har visar att det är själva samtalet i sig eller hanteringen av den tekniska utrustningen som skapar distraktionen.
Vi har kommit fram till slutsatsen att om någon är inblandad i en trafikolycka och man kan bevisa - och det bör kunna bevisas - att personen pratar eller skickar sms under tiden den sitter i bilen ska det anses vara en försvårande omständighet när man bedömer utfallet av trafikolyckan.
I den bästa av världar ska man förstås svänga in till kanten och svara i telefonen. Men jag tycker att vi ska ha lagar som man kan leva upp till och att man också någon gång ska kunna se till att de som inte följer lagen hamnar inför domstol och fälls. Det finns betydande möjligheter till mygel. Man kan ha handsfreeutrustningen hängandes där, men i själva verket prata på vanligt sätt. Det är efteråt väldigt svårt att bevisa om den var inkopplad eller inte.
Miljöpartiet har inställningen att man ska förbjuda mobiltelefoni över huvud taget om det inte är yrkestrafik. Det borde åtminstone vara lättare att undersöka.
Men i dag har man gps-utrustning. De som har det i sin bil knappar och trycker rätt mycket. När jag har åkt med kompisar, taxichaufförer och så vidare - jag har ingen egen gps - har jag aldrig varit med om att de stannat vid kanten och börjat trycka på den lilla datorn och skriva in nya vägar de ska åka. Jag har ingen aning om huruvida det finns forskning om olycksrisken när man pratar i mobiltelefon eller knappar på knapparna där jämfört med när man sitter och knappar på gps:n. Det borde vara så att båda de beteendena distraherar föraren och bör undvikas under färd. Men frågan är snarast hur man ska undvika att det sker. Vi måste kunna hitta ett system för att dra dem som bryter mot lagen inför rätta. Vi är öppna för den fortsatta utvecklingen på det området.
Vi vill se fler trafikmedicinska centrum. Det har bland annat varit en diskussion om att man kan tappa körförmågan i olika åldrar. Det har ingenting att göra med att man är gammal, utan man kan på grund av sjukdom eller annat tappa en viss del av sin körförmåga. Viss forskning visar att man trots att man tappar viss körförmåga kanske kan orientera sig i en hemvan miljö och så vidare. Detta är ingenting som politiker ska avgöra utan lämpligen läkare och sådana som kan bedöma det här. Då behövs det fler trafikmedicinska centrum i fler län än vi har i dag.
När det gäller barn i trafiken har vi även där en positiv trend. Det låter lite märkligt att säga det i och med att det faktiskt är ett stort antal barn som fortfarande dör i trafiken, men det är färre än vad det har varit.
Vi tror dock att det krävs ytterligare krafttag, inte minst i de övre skikten av barn och ungdomar, för att få ned den här statistiken ytterligare. Vi skulle gärna vilja se att man tar fram ett nationellt program för trafiksäkerhet när det gäller barn. Det är därför jag yrkar bifall till reservation 11.
Sedan tycker jag att det är glädjande att Vägverket och SMC, på motorcykelsidan, nu har inlett ett samarbete om vad man kan göra i trafiken för att förbättra trafiksäkerheten även för dem som tar sig fram på motorcykel.
Vi tror att det arbetet måste fortsätta och intensifieras. Alla trafikanter, från gående till motorcyklister och bilister och så vidare, måste nämligen kunna vistas i en trafikmiljö och känna sig trygga och säkra. Om det händer en trafikolycka ska inte den sannolika utgången vara att man dör. Det måste gälla alla de trafikanter som vi tillåter på våra vägar.
Jag vill säga att jag helt håller med om det som Marie sade i sitt anförande om NTF:s viktiga roll vad gäller trafiksäkerhetsarbetet i framtiden.
Herr talman! En annan fråga, som jag ska avsluta med, gäller ägaransvaret.
Det finns saker där som man kan tycka låter bra för att man kan komma till rätta med de här problemen. Men samtidigt har vi haft föredragningar i den här frågan som visar att det finns problem när man hävdar att den som äger bilen ska vara ansvarig om någon till exempel kör förbi en hastighetskamera för fort och man inte kan se vem som kör.
Låt oss säga att det till exempel är min son som sitter där. Jag har inte skyldighet att inför domstol ange någon nära anhörig som har begått brott. Det är en sådan svårighet.
Man kan tycka vad man vill om de olika principerna, men det är faktiskt en problematisk del av det hela. Då tycker jag att man bör fundera ett snäpp till. Finns det inte andra åtgärder man kan vidta för att faktiskt även här säkerställa att det inte spelar någon roll om jag går, cyklar, åker motorcykel eller åker bil. Jag ska följa de trafikregler som finns.
När det gäller registreringsskylt fram på motorcyklar uppfattar jag det inte som en integritetsfråga utan mer som en trafiksäkerhetsfråga. Det finns då en uppenbar risk vid framförandet av den här motorcykeln, även om man inte kör jättefort, att till exempel väghållningen försämras, vilket kan förorsaka olyckor. Och så ska vi inte ha det.
Ett positivt samarbete mellan myndigheter och olika organisationer vad gäller trafikfrågor tror jag är angeläget. Men vi är i nuläget inte beredda att ta till åtgärden att införa ägaransvar. Det låter enkelt, men vi tycker att det är rimligt att det är den som begår ett brott som ska lagföras, inte den som råkar äga fordonet. Det kan till exempel vara någon som kör för fort förbi en hastighetskamera eller begår någon annan lagöverträdelse med det här fordonet. Då måste man helt enkelt ta till traditionellt polisarbete och säkerställa att de personer som bryter mot lagen också lagförs.
I går, eller om det var i dag, följde polisen efter några som hade begått ett brott i 40 mil, från Stockholm till Töcksfors i Värmland, där de greps. Jag har ingen aning om ifall de ägde bilen, men det var förhoppningsvis de som satt i bilen som blev lagförda.