Fru talman! Betänkandet behandlar en proposition
om förstärkt strålskydd och ett antal motioner från
den allmänna motionstiden, bl.a. en motion från
kristdemokraterna om hanteringen av det utbrända
kärnbränslet. Det kan tyckas onödigt att också jag ska
gå upp i debatten eftersom det finns en enighet i ut-
skottet om den fortsatta hanteringen av kärnbränslet.
Samtidigt tycker jag att det är viktigt att manifestera
att vi i de politiska partierna är överens om hur den
politiska processen ska fortgå och i bästa fall slutfö-
ras.
Det är glädjande att ett enigt utskott i betänkandet
på ett tydligt sätt visar att vår generation måste ta det
fulla ansvaret för den långsiktiga förvaringen av det
utbrända kärnavfall som producerats och håller på att
produceras vid svenska kärnkraftverk. Det är detta
som gör att vi står på en god grund inför kommande
beslut om förvaringsplats.
Fru talman! I detta sammanhang vill jag också
lyfta fram SKB:s insatser för att hantera radioaktivt
avfall österut. Såväl på Kolahalvön i Ryssland som i
Ignalina i Litauen är SKB djupt involverat för att
försöka att lösa avfallsproblematiken även där. Jag
tror att många i Sverige känner stark oro just för pro-
blematiken österifrån. Det är bra att det finns ett en-
gagemang från svenska myndigheter och från svensk
sida för långsiktiga förvaringslösningar också där.
Vad gäller det egna ansvaret här i Sverige ska jag
säga att min egen politiska verksamhet började i mit-
ten på 70-talet med just kärnkraftsfrågan, så jag törs
säga att jag har hört de flesta argument i den debatten,
inte minst frågeställningen om hanteringen av kärnav-
fallet. Dessvärre har denna fråga i många samman-
hang använts som en bricka i ett större politiskt spel
om kärnkraftens vara eller inte vara och om energi-
politiken i stort. Men oavsett vad vi tyckte om kärn-
kraft för 25 år sedan eller vad vi tycker nu, om kärn-
kraften ska fasas ut eller hur den ska hantera, är det
ett faktum att avfallet har funnits där från början och
att vi som levt med denna fråga har ett ansvar för att
lösa problematiken. Det är ett ansvar som vi inte kan
lämna till nästa generation. Vi kan inte lämna den
frågan olöst.
I programmet för forskning, utveckling och de-
monstration av inkapsling och geologisk djupförva-
ring har SKB, såsom regeringen tidigare begärt, re-
dovisat för- och nackdelar med olika metoder för att
ta hand om kärnavfallet. SKB:s samlade bedömning
är att geologisk djupförvaring av inkapslat bränsle är
det bästa alternativet för Sverige. Det nya är att man
vill möjliggöra återtagning av avfallet. Därmed skulle
ett mått av handlingsfrihet inför framtiden behållas.
Därför är det lite felaktigt att tala om slutförvar. Det
handlar om långsiktig säker förvaring, ett djupförvar.
Enligt SKB uppfyller inte övervakad lagring på
eller nära markytan kraven på långsiktig säkerhet,
som ju skulle kunna vara ett alternativ. Ett annat är
transmutationstekniken, som inte är tillräckligt ut-
vecklad och som rymmer osäkerheter om den ska
kunna vara ett alternativ. Därmed finns det ändå ett
förslag på bordet och som man arbetar konkret med.
Precis som har sagts här tidigare i debatten är det
viktigt med engagemang också från statsmakternas
sida för att lösa frågan om hur kärnavfallet ska tas om
hand. Inte minst har detta efterlysts av kommunled-
ningar i de kommuner som nu medverkar i förstudi-
erna om förvaringen av kärnavfallet. I dessa kom-
muner finns ett konstruktivt och brett engagemang för
att lösa avfallsproblematiken genom att de deltar i
förstudierna om möjlig lokalisering. Dessa kommuner
bidrar till att SKB får fram ett bra underlag för kom-
mande lokaliseringsbeslut och tar ett väldigt stort
ansvar för att lösa ett nationellt problem. Jag kan bara
instämma i vad Sinikka Bohlin sade här tidigare, att
dessa kommuner faktiskt är värda en eloge därför att
de gör ett viktigt arbete för hela vårt land.
I grunden har SKB i uppdrag att föreslå två platser
som är lämpliga för djupförvar. När de har undersökts
kommer SKB att lämna in en ansökan med en om-
fattande miljökonsekvensbeskrivning som ska prövas
av berörda myndigheter, aktuell kommun och rege-
ringen. Regeringen har sedan att ge tillstånd till start
av byggnation. Det är alltså två olika processer som
griper in i varandra, en teknisk-vetenskaplig och en
demokratisk.
För närvarande pågår förstudier i Oskarshamn,
Hultsfred, Tierp, Älvkarleby och Östhammar samt
Nyköping. År 2001 planerar SKB att kunna välja
minst två platser för platsundersökningar. Undersök-
ningar med bl.a. provborrningar bör kunna påbörjas
år 2002.
Det är ett omfattande och långsiktigt utvecklings-
och miljöprojekt att lokalisera och bygga djupförvar
för det använda kärnbränslet. SKB kommer att bygga
tre stora industriella anläggningar, varav en för kap-
seltillverkning. Totalt ska 4 500 kopparsegjärnskaps-
lar om vardera ca 22 ton produceras. Vidare ska det
byggas en inkapslingsanläggning där det använda
kärnbränslet ska placeras i kapslarna som sedan för-
sluts. Till sist kommer själva djupförvaret på 500
meters djup i stabilt urberg. Anläggningarna ska vara
i drift i ca 40 år. Inkapsling och deponering i ett första
steg kan inledas om ca 15 år. Totalt handlar det om
ett program på ca 20 miljarder kronor.
Jag ger denna beskrivning för att tydliggöra om-
fattningen av detta projekt och för att understryka att
det är viktigt för alla inblandade. Det är alltså inte
vilken avfallshanteringsfråga som helst, utan det är
centralt att alla beslutsinstanser verkligen är med i
detta och att vi har en diskussion kring dessa frågor.
Arbetet ska bedrivas med hög intensitet. Det är
det bästa sättet att ta till vara den kompetens och de
resurser som nu finns tillgängliga och att konkret
uppfylla det producentansvar som kärnkraftsindustrin
har enligt kärntekniklagen. Arbetet ska dock inte
påskyndas mer än att tillräcklig tid ges för den demo-
kratiska beslutsprocessen såväl nationellt som i de
regioner och kommuner som blir berörda. Tid ska
också ges för ett grundligt miljökonsekvensarbete,
och givetvis ska ideella organisationer, miljöorgani-
sationer och andra intresserade ha möjlighet att delta i
debatten.
Jag började med att beskriva en besvärlig situation
österut. Om vi återigen ska kasta blickarna åt det
hållet kan det nu också noteras att Finland är på god
väg att fatta beslut i förvaringsfrågan avseende det
finska kärnavfallet. Det finns ju ingen anledning för
oss i Sverige att vara sämre.
Processen i frågan om förvaring av kärnavfall får
givetvis ta den tid den tar för att man ska hitta bästa
möjliga lösning från säkerhetssynpunkt. Lösningen
ska ha ett brett politiskt och opinionsmässigt stöd.
Det är inte bara tekniska och strategiska frågor som
ska lösas. Också etiska värderingar och bedömningar
måste tas med. Samtidigt finns ett ansvar för att den-
na process bedrivs med kraft, så att en lösning av
förvaringsfrågan kommer till stånd.
Återigen vill jag upprepa att jag tycker att det är
utomordentligt bra att vi är ett enigt utskott i skriv-
ningarna om kärnavfallsfrågan. Jag tycker att detta
bör leda till att vi kommer till skott relativt snabbt,
enligt den tidtabell som har fastställts.