Fru talman! I dag ska vi behandla ett betänkande
om förstärkt strålskydd som bygger på en proposition
från regeringen. Vi tycker att det är bra med den
förändring som är föreslagen, att man bl.a. ska införa
tillståndsplikt för deponering, återvinning och återan-
vändning av avfall från kärnanläggningar. Det har
blivit mer aktuellt än vad vi kanske trodde när vi
justerade betänkandet i och med de tidningsuppgifter
som har funnits de senaste dagarna om problemen
med cesiumhalter i askan från biobränslen, som i sin
tur beror på den kärnkraftsolycka som var i Tjernobyl
för snart 15 år sedan.
Det är också bra att strålskyddslagen blir tillämp-
lig på externa arbeten. Vi har ingenting att erinra mot
den hanteringen, och det finns inte heller några mo-
tioner till propositionen. Det som är mera intressant
och viktigare att diskutera är hanteringen av kärnav-
fallet. Det är ett problem som vi själva har skapat.
Om vi inte hade haft några kärnkraftverk hade vi inte
haft något avfall. Nu har vi det, och det är väl tur att
det finns en energiuppgörelse, att vi har inlett av-
vecklingen av kärnkraften, även om takten möjligen
skulle ha kunnat vara betydligt snabbare.
Det jag tror att vi alla är överens om är nödvän-
digheten att vi tar hand om vårt eget avfall. Det här är
något som vi har producerat i Sverige, och vi måste ta
hand om det i Sverige på rätt sätt. Det vi måste göra
är att försöka hitta bästa möjliga metod och bästa
möjliga plats. Det här är väldigt svåra frågor att avgö-
ra för oss som är lekmän. Det är också ganska svårt
att avgöra för dem som har den tekniska kunskapen.
Det handlar om en förvaring som gäller för de många
hundra, t.o.m. tusentals, år som det här avfallet är
farligt. Ingen av oss vet hur det samhälle ser ut som
ska se till att avfallet inte kommer i orätta händer eller
förorsakar skador på människor och miljön.
Därför är det oerhört viktigt att det är en ordentlig
demokratisk process kring hanteringen av det svenska
kärnavfallet. Det är också viktigt att det finns ekono-
miska förutsättningar att bedriva opinionsarbete på
nationell nivå. Frågan har varit uppe i tidigare sam-
manhang, men jag tycker att det är viktigt att ändå
lyfta fram den.
Det är viktigt att så många människor som möjligt
får en möjlighet att bilda sig en uppfattning om och ta
ställning till hur vi ska hantera frågan och också dis-
kutera det problem det faktiskt är att vi inte riktigt vet
i dag hur vi ska göra. Vi vet inte vart vi ska förlägga
avfallet. Vi vet inte hur det samhälle ser ut som ska ta
hand om konsekvenserna. Det är bara att titta på
tidsaspekten bakåt i tiden, lika lång tid, - 1 000-2 000
år - bakåt. Ingen kunde förutse då hur samhället
skulle se ut. Lika svårt är det för oss att veta hur det
ska se ut - både geografiskt vilka typer av samhälls-
system som det kommer att finnas och över huvud
taget hur man reglerar den här typen av frågor i fram-
tiden.
Det är vidare viktigt att snabba på avvecklingen så
att vi minskar mängden avfall. Här måste jag säga att
det är ett stort ansvar för de partier som fortfarande är
för användningen av kärnkraft. Så länge kärnkraft-
verken arbetar produceras avfall. Det är i och för sig
inte bara en svensk fråga, men vi får hantera våra
egna problem.
Nu kommer avfallet så småningom att förvaras i
en enskild kommun. Men fortfarande är det viktigt att
framhålla - och det gör vi i utskottet, och det är bra
att vi är överens om det över alla partigränser - att det
är ett nationellt ansvar för riksdag och regering att se
till både att de kommuner som det slutligen kommer
att handla om får stöttning i det arbetet och att vi tar
det nationella ansvaret och att diskussionen om hante-
ringen av avfallet ska ske på ett nationellt plan och
med ett nationellt perspektiv.
Fru talman! Det finns en annan fråga som också är
bekymmersam, och det är MOX-bränslet, som vi nu
har förvarat i Sellafield i England. Vi känner till att
det finns mycket att önska när det gäller hanteringen
och upparbetningen av kärnavfallet i Sellafield. Det
är skrämmande rapporter som har kommit därifrån.
Problemet är svårt att lösa. Vi borde inte ha skickat
det dit. Nu finns det där. Frågan är hur vi ska hantera
det. Vi från Vänsterpartiets sida tycker att majorite-
tens skrivning i betänkandet är bra. Vi stöder därför
inte den reservation som finns.
Däremot har vi ett motionsyrkande och en reser-
vation om laserpennor. Jag ser att Peter Pedersen som
skrivit motionen finns här, så han kommer att kunna
kommentera den senare.
Avslutningsvis, fru talman, yrkar jag bifall till den
reservationen, som är reservation nr 1. Vi tycker att
det åtminstone vore rimligt att införa en åldersgräns
för försäljning av den här typen av pennor.