Fru talman! Det blir min uppgift att gå från det
stora till det lilla när det gäller strålskydd. Men det
handlar ändå om en viktig fråga som jag väckte under
den allmänna motionstiden 1999. Det handlar om
laserpennor, eller laserpekare som de också kallas.
Dessa har funnits i ganska många år och är väl tänkta
att användas av lärare, föreläsare osv. som ska peka
på den vita duken, någon sådan har vi inte här inne i
kammaren, så att man ska kunna göra sig förstådd för
dem man föreläser för.
Tyvärr används de här laserpennorna på andra sätt
av barn och ungdomar - som leksaker. Man kan sitta
på en teaterföreställning och helt plötsligt få se små
röda prickar dyka upp på skådespelarna. Jag har själv
sett det här under en konsert. Sångaren hade en liten
röd prick på bröstet under ett helt nummer. Det gjorde
att han fick ett litet raseriutbrott, för han visste inte
om det var en ofarlig laserpekare eller om det satt
någon och siktade med gevär och lasersikte.
Det är förstås mycket obehagligt. Jag finner att det
vore rimligt om det fanns någon typ av regelverk för
hur de här sakerna ska användas och för hur gammal
man ska vara. Efter viss efterforskning lyckades jag
få reda på att det är Statens strålskyddsinstitut som
faktiskt har ansvar för de här små laserpekarna. Däri-
från hävdas att de är helt ofarliga. Om man pekar med
dem i ögat kan man få en s.k. efterbild under en kor-
tare tid, men inga bestående skador, inga mer långva-
riga men.
Jag konstaterar att man i betänkandetexten från
utskottets sida skriver så här: "Att uppleva ett obehag
genom att bli pekad på, kan inte anses vara ett strål-
skyddsproblem och alltså inte vara en uppgift för
SSI." Det kan jag hålla med om. Men vem kan då
vara ansvarig? Det är min fråga.
Vidare står det: "När det gäller ett eventuellt för-
bud för omyndiga att köpa eller använda laserpennor
torde ett sådant allmänt förbud strida mot EG:s fri-
handelsprinciper eftersom hälsorisker inte kan häv-
das." "Torde" är ju ett ganska vagt begrepp. Man
skulle kunna önska att vi från riksdagens sida åt-
minstone kunde pröva möjligheten att någon gång
testa EU:s, EG:s, frihandelsprinciper och se om det
faktiskt kan gå och finna gemensamma principer. Jag
tror inte att det här är ett problem bara i Sverige. Jag
har nämligen sett samma sak upprepas i andra länder
ute i Europa.
Som kulturpolitiker tycker jag inte att det är rim-
ligt att det går att förstöra en konsert, förstöra en
teaterupplevelse, på grund av att man inte har kontroll
på de här laserpennorna. Om någon satt på riksdagens
läktare och pekade på oss som står här i talarstolen
och talar så tror jag att det skulle vidtas ganska snab-
ba åtgärder för att lokalisera vem det var som pekade
och se till att den personen kom ut ur lokalen. Pro-
blemet är att det är väldigt svårt att se vem som pekar,
framför allt om det är fråga om en stor publik. Då är
det i princip omöjligt att se varifrån strålen kommer.
Därför borde vi i första hand se till att det är vuxna
människor som har det här som ett hjälpredskap, t.ex.
lärare och föreläsare, alltså att det i regel är vuxna
personer som kan köpa och använda de här laserpe-
karna och inte barn och ungdomar.
Därför vill jag avsluta med att yrka bifall till re-
servation 1 under moment 3.