Fru talman! Detta är ett tunt betänkande som be-
handlar en mycket viktig fråga som egentligen har
diskuterats väldigt lite.
Som vi har hört finns det två delar i detta betän-
kande, dels den del som behandlar regeringens propo-
sition Förstärkt strålskydd, dels motionsyrkanden från
allmänna motionstiden.
Propositionen som handlar om förändringar i
strålskyddslagen, t.ex. att åldersgränsen för arbete
med joniserande strålning höjs till 18 år, om utökad
tillstånsdplikt samt om att strålskyddslagens regler
ska tillämpas även på externa arbetstagare, tillstyrks
av ett enigt utskott.
Utskottet är även enigt vad gäller hanteringen av
det svenska kärnavfallet, en debatt som har pågått
sedan början av 1970-talet utan att man ännu har
kunnat fatta några avgörande beslut om var och hur
det starkt radioaktiva och långlivade kärnbränslet
slutgiltigt ska tas om hand. För att välja rätta tekniska
lösningar måste vi komma överens om vilka krav
tekniken ska leva upp till och vilka värderingar som
vi vill försvara. Detta är också en etisk fråga, inte
enbart för regeringen - där ärendet ligger - och riks-
dagen, men även för alla medborgare och speciellt för
de människor som bor i de kommuner eller regioner
som diskuterar frågan i dag lokalt.
Avfallsfrågan är också en av våra stora och kan-
ske svåraste miljöfrågor som vi egentligen diskuterar
väldigt lite. Den är inte bara svår, utan den sträcker
sig också långt fram i tiden. Då ställs även etikfrågan
inför nya utmaningar. Vad krävs för att skapa rättvisa
mellan olika generationer? Kan man ta ansvar för
dagens problem utan att beröva framtidens människor
deras handlingsfrihet?
Det viktiga för att hitta trovärdighet i processen är
att hitta länkar mellan nuet och framtiden så att man
kan bevara den demokratiska trovärdigheten i lång-
siktiga processer. En förutsättning för att människor
ska hysa tillit är naturligtvis att de myndigheter och
företag i samhället som ska säkra överföringen av
erfarenhet och kunskap har människors tillit och att
de kommunala informationsinsatserna och be-
slutsprocesserna upplevs som trovärdiga. Ytterst
handlar det naturligtvis om befolkningens förtroende
för demokratin på lång sikt.
I dag finns det många olika åsikter om hur kärnav-
fallet ska hanteras och var detta ska ske. I den lokali-
seringsprocess som nu pågår på ett antal orter har
kommunerna tillsammans med myndigheter genom-
fört omfattande informations- och studieverksamhet.
Dessa kommuner är faktiskt värda en eloge för att de
har orkat ta itu med ett nationellt miljöproblem som
politiskt kanske inte ger så många poänger och vins-
ter.
Fru talman! Som jag tidigare sade är det ett nästan
enigt utskott som står bakom betänkandet. Detta byg-
ger naturligtvis på ett gammalt riksdagsbeslut, att vi i
Sverige själva ska ta hand om vårt avfall, inte expor-
tera det till andra länder. Jag hoppas att denna enighet
även kommer att råda i de kommuner eller i den
kommun som kommer att gå vidare med provborr-
ningar efter förstudier och att vi som riksdagsleda-
möter upplevs som stöd för dessa platser och deras
invånare. Vi har många gånger fått kritik för att vi
inte bryr oss om den här frågan.
Fru talman! I reservation nr 2 vill Miljöpartiet att
Sverige inte ska framställa ytterligare MOX-avfall,
som man gör i Studsvik nu, och att när det gäller de
900 kilo plutonium som finns i Sellafield måste Sve-
rige presentera en lösning som inte innebär en ut-
byggnad utan en avveckling av den svenska kärn-
kraften. Jag har lite svårt, fru talman, att tolka dessa
önskningar eftersom både regeringen och riksdagen
länge har varit eniga om att den svenska politiken
sedan 1982 är inriktad på direkt slutförvaring av an-
vänt kärnbränsle utan föregående upparbetning.
Fru talman! Härmed yrkar jag bifall till hemstäl-
lan i betänkandet och avslag på de motioner och re-
servationer som behandlas i betänkandet.