Fru talman! Det här utgiftsområdet omfattar 12 miljarder kronor. Det kan tyckas vara rätt mycket pengar, men om man granskar det lite noggrannare konstaterar man att 10 miljarder av dessa är för statliga tjänstepensioner. Med de pengarna borttagna är politikområdet relativt litet. Men det är inte tillräckligt litet för att inte hitta en liten punkt i det. Det är bara att konstatera att det tidigare stora och stolta socialdemokratiska partiet har hittat en liten punkt att debattera. Det gäller det program som har varit uppe tidigare, nämligen etos i statlig förvaltning.
Jag tänkte inte repetera den debatt som har varit, men jag vill göra en reflexion. Här har vi ett gammalt klassiskt statsbärande parti vars motioner mer liknar motioner som skulle ha väckts av en ung arg MUF:are på en stämma där man lyfter fram en utgiftspost i den stora statliga förvaltningen.
En annan punkt i det här utgiftsområdet gäller ett antal statliga myndigheter. Två av dem är i Vänsterpartiets förslag utsatta för avveckling. Det gäller Konjunkturinstitutet och Finanspolitiska rådet.
Det är viktigt att Sverige har starka, professionella och oberoende myndigheter. I området finanspolitik och ekonomisk politik är det viktigt att det finns balanserande fackmyndigheter till regeringen. Vi har ett stort och starkt regeringskansli och ett starkt finansdepartement. Det är viktigt att det finns expertråd. Det kan tänkas att den regering som har tillsatt Finanspolitiska rådet inte alltid har tyckt att de rapporter som har lagts fram har varit helt bekväma för den. Det får inte bli så att majoriteten tar bort de oberoende myndigheterna. Vi ska vara glada för att vi har ett konjunkturinstitut och ett finanspolitiskt råd som lägger fram skarpa och oberoende rapporter.
Här skiljer det sig inte mellan blocken utan inom blocken. Inom det rödgröna blocket vill Vänsterpartiet att Sveriges riksdag inte ska ha tillgång till informationen, utan man vill avskaffa de två myndigheterna. Det tycker jag är allvarligt.
Slutligen har vi frågan om Lettland. Vi beslutar nu om en kredit till Lettland. Det är viktigt ur många aspekter. Det är givetvis viktigt eftersom Lettland är en del av den ekonomiska krisen. Vi kan inte ha ett land på obestånd inom Europa. Samtidigt har det här ett antal andra dimensioner. Det finns en säkerhetspolitisk dimension. Lettland har haft sin frihet i bara två decennier. Vi har ett särskilt ansvar - särskilt beaktande vår egen historia - att ställa upp och rädda Lettland i den situation landet nu har hamnat i.
När det gäller kritiken från Vänsterpartiet om reglerna skulle jag vilja framföra ett antal punkter.
Jag var med på den resa till Lettland som delar av finansutskottet gjorde. Där fick vi träffa vår motsvarighet, nämligen det lettiska finansutskottet. Vad de har varit i behov av är inte mindre hårda regler. De regler som har ställts upp i de avtal som har slutits kommer att värna och gynna Lettland väl. När vi fick höra vad finansutskottet redovisade blev det en flashback från svenskt 70-tal - fast värre.
I Lettland har man haft okontrollerade löneökningar på 20-30 procent om året. Man har haft en oförmåga att ta itu med strukturella problem. När vi talar om och ser siffror på lönesänkningar på 10-15 procent är det fråga om en återställning av löneökningar som har skett under ett år. Detta gäller likaså de neddragningar som man talar om i offentlig sektor. Efter svenska mått verkar de närmast drakoniska. Men vi måste sätta oss in i hur oreformerad stora delar av lettisk offentlig sektor är. Gör en jämförelse av skolväsendet. I Lettland utbildar en lärare bara hälften så många elever som i Sverige. Vid en reduktion på 10-15 procent är man fortfarande på nivåer - om vi talar i termer av det svenska måttet lärartäthet - som är avsevärt högre än den svenska. Genom att använda IMF-reglerna gör vi Lettland en tjänst. Det går inte att leva på så stor fot som man har gjort.
Med dessa ord yrkar jag bifall till förslaget i utskottets betänkande.