Fru talman! Jag tror att det handlar bland annat om tidsperspektiven. Hur länge ska vi vara verksamma? I hur stor utsträckning kan vi ha ett tydligt fattigdomsperspektiv och ändå säga att vi vill vara kvar trots att man har tagit sig ur den extrema fattigdomen men att det fortfarande finns kvarvarande samhällsproblem som Sverige tror sig kunna vara med och påverka genom ett bilateralt bistånd? Det innebär att vi tar på oss ett rätt stort ansvar men också att vi ger ett erkännande till de freds- och försoningsprocesser som har varit över tid och där Sverige har varit mycket engagerat.
Att jag inte kan ge ett klart besked i dag beror på att vi har en seriös beredning inom Regeringskansliet. Jag vill inte föregå den.
Vi lyssnar in, och vi försöker svara på frågor. Men jag som ansvarigt statsråd måste göra avdömningar i fråga om myndigheten Sidas förmåga att vara överallt.
Alltjämt har vi en mängd utmaningar i världen. Jag tror att det är mycket viktigt att vi ger Sida arbetsro för att nu kunna bidra till att katalytiskt lyfta den sista miljarden extremt fattiga människor ur fattigdom.
Därför är det rätt rimligt att Sida nu vill ha ytterligare vägledning från regeringen om var man ska lägga sina resurser. Jag gör avdömningar eftersom jag alltid kan hitta människor som väl kan argumentera för svenskt bistånd. Det tycker jag är roligt och bra. Så ska det vara. Men vi kan också vara överens om att Sverige kan och ska inte göra allt överallt. Däremot kan vi jobba med andra. Exempelvis Green Forum kan jobba mycket med Europeiska unionen. Vi har andra möjligheter att politiskt driva och fördjupa detta arbete och få en samstämmig bild som också är europeisk kring hur vi bidrar i till exempel Latinamerika.
Det finns en annan sak som är viktig att ta upp i kammaren, och det är att Sverige har ökat stödet till civilsamhällets organisationer och till de partinära stiftelserna. Här kan det göras ännu mycket mer när det gäller att bygga upp respekten för demokrati. Vi har bidragit till kapacitetsuppbyggnad, och vi har sett till att biståndet i dess dialogform påverkar människor. Men kom ihåg att civilsamhällets organisationer nu är starkt ifrågasatta när de kommer utifrån. Det gäller i Peru och Guatemala. Vi har också haft stora problem med att kanalisera biståndet på detta icke-statliga sätt för att bidra till att exempelvis lyfta fram ursprungsbefolkningarnas rättigheter. Här har svenskt bistånd en förmåga att katalytiskt och organisatoriskt bidra till kapacitetsuppbyggnad men även öka rättighetsperspektiven i dessa länder. Där spelar civilsamhällets organisationer en stor roll. Kan vi hitta andra kanaler?
Allt detta behöver vi titta på nu för att vi ska veta vad vi ska göra långsiktigt. Allt bistånd måste beskrivas också utifrån ett långsiktigt perspektiv. Därför är jag glad för denna debatt. Nu handlar det om en tidsfråga. Är det dags nu eller senare? Och hur mycket resurser ska vi lägga på just dessa frågor när vi fortfarande i inte minst södra Afrika har omfattande fattigdomsproblem som jag anser att myndigheten måste jobba mer med?
Slutligen kan jag säga följande när det gäller plattformen och anklagelser igen om att jag inte finns tillgänglig och att det är dålig transparens när det gäller vem som gör vad och när. Plattformen skulle vara regeringens styrinstrument i just denna typ av frågeställningar och för att ge tydligare vägledning till just Sida. Nu har intresset för denna varit så omfattande att vi har gjort ett omtag och sagt att vi låter den få bli ett ännu större och mer levande dokument. Det är därför som vi kommer att ha ett öppet förfarande. Det är också därför som vi kommer att lägga ut detta så att allmänheten och många av de organisationer som är engagerade i biståndet får möjligheter att påverka. Jag hoppas att vi kan använda kommande veckor och hösten i riksdagen för detta. Men framför allt hoppas jag att det kan vara färdigt till Almedalen så att vi kan fortsätta att diskutera bland annat var, hur och med vem svenskt bistånd ska verka.