Fru talman! Jag börjar med att tacka för svaret. Vi börjar närma oss den dag då regeringen måste fatta beslut inför budgeten i höst, och vi har hittills inte fått några signaler om att ministern och regeringen planerar att säga nej till den föreslagna utfasningen av biståndet till medelinkomstländerna Colombia, Guatemala, Bolivia och Irak.
Det är ett förslag som enligt Sidas generaldirektör är ett svar på de signaler regeringen gett i tidigare budgetar, nämligen att fasa ut bistånd utifrån en tanke om medelinkomstländer och volymer.
Budgeten är i slutänden allianspartiernas gemensamma syn på vad biståndet ska användas till som sedan ska omvandlas till praktisk politik av myndighetens ledning. Konsekvensen av tidigare budget skulle i så fall vara utfasning av nämnda länder.
Vilka konsekvenser förslaget får för människorna i dessa länder berörs inte i underlaget. Jag hoppas dock att ministern har läst de inlagor som ambassaderna har kommit med i efterhand - för de var inte tillfrågade innan.
Ministern hänvisade i sitt svar till den pågående analysen. Vi som utifrån ser hur detta hanteras har dock vant oss att vid att det mesta inom biståndet beslutas och styrs av ett fåtal personer, oklart vilka. Ibland bjuder ni in några organisationer till informationsmöten, och det är bra. Känslan är dock att utfasningen av det bilaterala biståndet till nämnda länder redan är beslutad, oavsett hur mycket ministern bedyrar att det pågår en analys.
Jag hoppas dock att jag har fel, för det vore mycket olyckligt om Sverige inte har en fortsatt närvaro också med bistånd i nämnda länder - inte minst utifrån den resultatagenda ministern själv är en stark förespråkare av och eftersom vi kan uppvisa goda resultat i Latinamerika efter många års långsiktigt arbete.
Det återstår några månader tills budgeten ska fastställas, och jag hoppas att ministern tar till sig goda argument utifrån innan den är klar.
Ministern säger själv att Sverige är ett omtyckt land och att det är något som är viktigt att värna också inför framtiden. I Latinamerika har vi funnits länge, och vi har varit en viktig aktör i freds- och försoningsprocesser, för arbete för demokrati och mänskliga rättigheter och inte minst för kvinnors rättigheter. I Irak är fokus på detsamma.
Att ge sig av från länder där varken fred, försoning, demokrati eller mänskliga rättigheter är säkerställda och som dessutom präglas av stor fattigdom för vissa delar av befolkningen är att under arbetet med att nå de goda resultat vi värnar ge upp på halva vägen.
Fru talman! Ministern hänvisar till en tidigare debatt i kammaren om Latinamerika. Jag konstaterar att ministen då uttalade att det svenska engagemanget för Bolivia, Guatemala och Colombia är både historiskt och för framtiden, att vi har en stark politisk närvaro, att vi har bedrivit långsiktigt utvecklingssamarbete och att vi i allt större grad jobbar tillsammans med dessa länder, som också har förändrats. Det är ingen tvekan om att vi där har ett starkt engagemang, säger ministern.
Det är dock svårt att se denna långsiktighet i engagemanget då vi inte får veta vad regeringen tänker ersätta det eventuellt uteblivna stödet med rent konkret. Jag hoppas att ministern kan utveckla det i nästa inlägg.
Hur ska vi säkerställa att MR-försvarare kan fortsätta sitt viktiga arbete i hemländerna utan stöd utifrån? Hur ska vi kunna fortsätta driva på i fredsprocessen om vi inte har en närvaro i landet? Det räcker inte alltid med en ambassad.
Bistånd är också ett smörjmedel för att få vara med och påverka. Här resonerar olika givare olika. Många länder ger ett mindre bistånd, men genom att ge det får man sitta med vid bordet, vilket ger ett inflytande. För Sveriges del verkar ministern vilja att vi i stället ska vara bara i de länder där volymerna av biståndsmedel är tillräckligt stora. Självklart påverkas den politiska närvaron också om man inte längre blir inbjuden att sitta med vid samtal då man inte längre är en givare.
Det är också svårt att se långsiktigheten med tanke på att ministern så sent som 2007 talade om för berörda länder att vi skulle vara kvar i just deras länder.