Fru talman! Jag sade nog inte att det är på oklara grunder, men det är väldigt oklart för oss som inte sitter i Utrikesdepartementet vem det är som gör vad och när saker och ting kommer i tid. Jag kan påminna ministern om till exempel den biståndspolitiska plattformen, som har varit en segdragen process, där vi har varit mycket kritiska mot brist på transparens etcetera. Det är det jag menar.
Någonstans tycker jag att det låter lite positivt. Vi är överens om att man måste jobba inom säkerhetssektorn, överens om att man måste jobba med mänskliga rättigheter etcetera. Därför är det märkligt att vi, när ministern har fått precis det hon vill, ska dra oss ur till exempel Latinamerika, där just det arbetet är så oerhört viktigt.
Jag har precis som Amineh besökt Guatemala. Jag besökte både Guatemala och Colombia under det senaste året, och Irak och Bolivia står på min resplan för hösten.
I Guatemala träffade jag i huvudsak mayafolk i olika kommuner genom projekt som antingen Green Forum eller Forum Syd arbetar med. En av de mayaledare som jag träffade på ett av mötena mördades för inte alls länge sedan.
Den samstämmiga önskan från dem jag träffade i Guatemala gällde stöd till att driva rättsprocesser mot staten och rättsligt stöd att försvara sig mot staten mot diverse anklagelser. I många fall handlar processerna om rättmätiga krav på att staten ska genomföra samråd med invånarna innan staten låter till exempel utländska bolag ta deras mark för exploatering. Det är knappast något som vi kan förvänta oss att staten Guatemala kommer att bistå dem med, även om de borde. Men så det ju inte i Guatemala, och Guatemala har ingen plan- och bygglag av svensk modell som säkerställer samråd.
När det gäller Colombia berättade en MR-advokat att 96-97 procent av de medel som civilsamhällesorganisationerna har att röra sig med kommer från utländska givare. Många gånger är staten också där motpart i målen om kränkningar av mänskliga rättigheter. Även om landet i sig är mer demokratiskt än det var tidigare är situationen mycket skör. Jag upplevde faktiskt en tillbakagång i år i förhållande till förra året, när jag var där. Människor är inte lika optimistiska nu som då.
Staten är självklart inte intresserad av att behöva gottgöra alla dem som har drabbats av konflikt under så många år, om de skulle bli fällda, så staten kommer knappast att bidra till de rättsliga processerna, som ju är en nyckel i försoningsprocessen. Om fler gör som Sverige riskerar försoningsprocessen i Colombia att stanna av.
Jag hörde på ministern att hon menar att andra aktörer kan komma in i stället, och en del av svaret pekar också på det. Det jag skulle vilja veta lite mer konkret är vilka aktörer det är som då kan komma in. Ministern säger att stödet till de svenska organisationerna kommer att ökas, om jag förstod saken rätt. Det tycker jag är mycket positivt, för de svenska organisationerna gör ett oerhört bra arbete.
Men det är också viktigt att ha kontakter med ambassaderna, så att man får den politiska närvaron också från svenska statens håll. Många gånger arbetar ju organisationerna mycket nära ambassaderna och den personal som finns där: Sidahandläggare men också övrig personal på ambassaden. Jag tror att det är viktigt att man ser hela sambandet. Det är bra om vi så att säga kan ersätta det som tidigare gick via ambassaderna med organisationerna, men det är bra om ambassaderna och deras arbete får vara kvar.