Fru talman! Anna Kinberg är faktiskt lite uppig-
gande. Först framställde hon en interpellation om en
proposition där svaren redan har getts. Sedan frågade
hon vilka resultat som den aviserade utredningen ska
komma fram till.
Utredningen ska ju pröva om det finns möjligheter
att arbeta med incitament och i så fall ange vilka de
skulle kunna vara. Jag kan rent teoretiskt tänka mig
att man på olika sätt stimulerar restaurangägare att
välja rökfrihet, att arbeta för rökfrihet eller att åt-
minstone ta ett steg mot rökfrihet. Det offentliga
skulle på olika sätt kunna stimulera det. Men det var
detta som utredningen skulle arbeta med och komma
fram till olika förslag om. Anna Kinberg får alltså
vänta tills utredningen redovisar sina förslag.
Vad vi från regeringen är beredda att göra är att i
enlighet med Folkhälsokommittén
ange ett mål för att uppnå rökfrihet i serveringsmiljö-
er, och då avser vi serveringsmiljöer i bred omfatt-
ning. Vi vill gå frivillighetens väg. Vi vill pröva vilka
vägar detta är.
Jag är, till skillnad från Anna Kinberg, alldeles
övertygad om att en majoritet av svenska folket fak-
tiskt tycker så här. Det beror nämligen på hur man
ställer frågan. Om man ställer frågan om våra serve-
ringsmiljöer ska vara öppna också för dem som fak-
tiskt blir sjuka av rök, vet vi att en mycket stor majo-
ritet säger att det är viktigt. Då får vi offra den frihet
som det innebär att man ska sitta och röka vid serve-
ringsbordet. Det är inte alls så att det är en minoritet
som tycker att man ska gå den här vägen.
Men jag är lika övertygad om att en majoritet
tycker att vi ska pröva möjligheterna till överens-
kommelser med restaurangnäringen. Det är viktigt
om man kan samverka i första hand. Först om det
misslyckas bör man ta lagstiftningsvägen.