Herr talman! EU-samarbetet är oerhört betydelsefullt, inte minst för Sverige. Den inre marknaden med fri rörlighet av människor, varor, tjänster och kapital binder samman de europeiska länderna på ett sätt som gör det allt svårare för eventuella konflikter att urarta i regelrätta krig. Det är en utmaning att stärka konkurrenskraften i vår union, men det är nödvändigt för att säkra tillväxten och skapa sysselsättning. En väl fungerande inre marknad bidrar till att klara välfärden på längre sikt. För det krävs öppenhet och samarbete, både inom EU men även globalt.
Den långvariga ekonomiska krisen är ett hot mot vårt europeiska samarbete. Ett stort ansvar ligger på de enskilda medlemsstaterna att mäkta med att genomföra nödvändiga strukturreformer som på kort sikt kan vara tuffa nationellt. Sverige är ett av de länder som klarar sig bra. Det är ett resultat av hårt arbete och av starkt fokus på att driva en ekonomiskt ansvarsfull politik.
Ur det perspektivet är införandet av en finansiell transaktionskatt både olyckligt och kontraproduktivt. Vi har i Sverige erfarenheter av en motsvarande skatt, dåliga sådana, från slutet av 80-talet. Den medförde att kapitalet flydde utomlands och avskaffades därför relativt snabbt.
Nu vill man införa en finansiell transaktionsskatt som ett fördjupat samarbete mellan elva stater. Man anför två huvudsakliga syften. För det första vill man harmonisera lagstiftningen - en indirekt skatt på finansiella transaktioner finns i nuläget i två länder med olika regler. För det andra vill man att finansinstituten ska vara med och täcka kostnaderna för krisen. Den tanken må vara god - skattebetalarna har fått ställa upp för sådant som finansbranschen varit med och orsakat - men samtidigt är väl de flesta medvetna om att finansinstituten inte själva tar kostnaderna utan för dem vidare.
Sverige kommer inte att vara ett av de deltagande länderna men har inte motsatt sig förslaget. Vi har respekt för att flera länder behöver intäkterna. Skatten beräknas uppgå till ca 31 miljarder euro per år. Tillsammans med fem andra länder har vi dock klargjort att vi förutsätter att icke deltagande medlemsstaters intressen beaktas i den fortsatta behandlingen. Det finns även en oro för hur EU i sin helhet påverkas om den finansiella transaktionsskatten införs.
Det finns många frågetecken kring förslaget. Beredningen har gått snabbt, och det saknas konsekvensutredningar. Förslaget innebär i korthet att transaktioner av alla typer av finansiella instrument som utförs av finansinstitut, där minst en av parterna är etablerad i en deltagande medlemsstat beskattas till en skattesats som inte får underskrida 0,01 procent för derivat och 0,1 procent för övriga finansiella instrument. Det kan låta lite, men då både köpare och säljare i varje led blir skattepliktiga kan det innebära betydande transaktionskostnader.
Det liggande förslaget har kompletterats med den så kallade emissionsprincipen. Det betyder att därutöver ska vissa finansiella instrument med ursprung inom det fördjupade samarbetet beskattas oavsett var de handlas och oavsett om någon av parterna är etablerade i samarbetet. Detta är problematiskt då det utgör ett långtgående beskattningsanspråk som påverkar länder även utanför samarbetet.
Transaktionskostnaderna och oförutsägbarheten ökar, inte minst då de olika medlemsstaterna kan ha olika skattesatser och har möjlighet att införa solidariskt betalningsansvar för alla parter i en transaktion. Det är tänkt att flera undantag görs. Till exempel ska företagens och statens kapitalanskaffning på primärmarknader undantas, liksom de offentliga organ hos medlemsstaterna som förvaltar statsskulden. Därutöver är definitionen av finansinstitut bred, med viss gränsdragningsproblematik som följd, då även företag som utför viss finansiell verksamhet med ett så kallat visst betydande genomsnittligt årsvärde på de finansiella transaktionerna omfattas.
Det betyder att villkoren på den inre marknaden försämras. Hur stora blir de totala negativa effekterna? Hur påverkas Sverige, som inte får någon skatteintäkt men som ändå drabbas? Hur påverkas svenska företag och privatpersoner? Att vi påverkas är säkert. En rapport visar att trots att Storbritannien inte deltar i samarbetet beräknas finansmarknaden i London bli en av de största nettobetalarna av den finansiella transaktionsskatten.
Beskattningsrätten är nationell och vi moderater anser att det är angeläget att den svenska beskattningsrätten inte urholkas. Att beskattningen sker så nära medborgaren som möjligt är viktigt för dess legitimitet och för att varje person ska se kopplingen mellan den skatt man betalar och det mervärde som skapas i samhället. Riksdagen bör motsätta sig nya EU-skatter och värna den svenska beskattningsmakten.
Som både Mats Pertoft och Jacob Johnson varit inne på är den fråga vi här i kammaren har att ta ställning till prövningen av subsidiaritetsprincipen, det vill säga den princip som innebär att EU bara ska agera om målen för den planerade åtgärden inte kan uppnås av medlemsstaterna på nationell, regional eller lokal nivå. I frågan om finansiell transaktionsskatt kan man hålla med om att ett beslut på EU-nivå kan vara rimligt. Men under denna princip prövas även proportionalitetsprincipen, och den innebär att "EU:s åtgärder till innehåll och form inte ska gå utöver vad som är nödvändigt för att nå målen i fördraget". Det är vi flera partier som anser att förslaget gör.
Sammanfattningsvis kan man säga: Förslaget är för långtgående och för oklart. Det fragmentiserar mer än det harmoniserar. Det utgör ett beskattningsanspråk som påverkar också länder som inte deltar i samarbetet. Det är svårt att bedöma vilka effekter förslaget får, både ekonomiskt men även på rättssäkerheten. Därutöver är det oklart om förslaget över huvudtaget kan upprätthållas ur rättslig och praktisk synpunkt.
Det vill säga att vi anser att förslaget strider mot subsidiaritetsprincipen. Därför yrkar jag bifall till det motiverade yttrandet.
(Applåder)