Herr talman! Låt mig först säga, även om det gäller en subsidiaritetsprövning, att det inte är konstigt att de folkliga kraven på beskattning av den finansiella sektorn är väldigt starka i Europa efter finanskrisen när skattebetalarna har fått gå in och täcka förlusterna och sedan fått betala det genom nedskärningar i välfärdssystem och trygghetssystem runt om i Europa. Det är verkligen inte underligt att denna skatt har ett starkt folkligt stöd på den europeiska kontinenten.
Vi socialdemokrater skulle gärna också se en beskattning av den finansiella sektorn, dels av skälet att man på det sättet kanske skulle kunna få bort de värsta avarterna från den finansiella sektorn, dels därför att sektorn är underbeskattad och inte bidrar till välfärden på samma sätt som andra sektorer.
Det finns många sätt att göra det. Det behöver inte bara vara en transaktionsskatt. Aktivitetsskatt är en möjlighet. Vi besökte Danmark, och de har en löneskatt på den finansiella sektorn som täcker upp. Det finns också möjligheten till momsbeläggning och vad man nu vill. Dithän måste vi naturligtvis. Det är vår uppfattning att finanssektorn ska vara med som en skattebas på ett annat sätt.
För att en internationell skatt eller en skatt på transaktioner eller på annat sätt på finanssektorn ska fungera inser man, för att vara pragmatisk, att de väsentliga handelscentrumen i världen måste vara med om det inte ska bli flytt av aktiviteterna och transaktionerna. Vi pratar om en internationell skatt, men kanske allra viktigast är att de väsentliga aktörerna finns med i en sådan internationell överenskommelse. Jag tror att kraven kommer att öka i världen på att detta ska komma till.
Den här skatten lever inte alls upp till detta, och det är därför vi säger nej till den och till och med tycker att regeringen borde ha agerat skarpare i EU-sammanhang för att inte få till den.
Subsidiariteten, då? Jag håller med Jacob Johnson om att detta inte är någon enkel materia. Det som är problematiskt med subsidiaritetsprövningen och med hela ärendet är att besluten kommer i fel ordning. Det ger en oro för hur kommande initiativ från kommissionen ska hanteras och hur de nationella parlamenten ska kunna behandla dem. Vad jag tänker på är att vi inte föreläggs ett färdigt förslag om hur saker och ting ska se ut.
Först är beslutet om fördjupat samarbete baserat på något slags skiss och några allmänna uttalanden, och sedan är det carte blanche till de länder som är med om att fatta beslut om någonting som kommer att beröra svensk ekonomi. Det känns inte bra. Nu sitter vi här med en subsidiaritetsprövning då vi egentligen ska ta ställning till om de förslag som kommissionen lägger fram är rimliga och proportionella mot de syften man har. Men eftersom vi inte har hela förslaget och inte vet hur det kommer att se ut tycker jag att det är rimligt att Sveriges riksdag upplyser kommissionen om detta.
Vi är ju inte i ett läge att någon av oss kan säga att det blir si eller så eller att det får den eller den effekten. Men det är det som inte känns tillfredsställande, att säga ja eller nej i ett sådant läge.
Därför tycker vi att det är rimligt att vi gör detta yttrande till kommissionen och talar om var det svenska parlamentet står. Det kanske kan ge finansministern lite råg i ryggen i de fortsatta förhandlingarna om utformningen också, att kunna hänvisa till att det finns ett parlament som har en massa synpunkter.
Det andra i subsidiaritetsfrågan är naturligtvis ställningstagandet: Kan det här skötas på något annat sätt? Ja, frågan om ett mellanstatligt avtal är inte riktigt diskuterad i botten, om det i stället skulle kunna vara gången för det. Men vad man framför allt sätter frågetecken för är principiella frågor av stor natur. Det gäller just transaktioner mellan svenska aktörer. Det behöver inte vara en tysk aktie, utan nu säger vi att det är en fransk aktie som man handlar med. Då ska båda de svenska aktörerna vara solidariskt ansvariga gentemot varandra och betala en avgift till franska staten. Det ställer naturligtvis frågan: Vilken roll ska svenska Skatteverket ha i detta?
Oavsett vad som kommer ut av detta i slutändan är risken väldigt stor att det blir en frivillig skatt och att den kommer att betalas av en del och inte betalas av andra. Det solidariska betalningsansvaret för skatten innebär att om den ene inte betalar kanske den andre får betala två gånger.
Det är allvarliga principiella frågor, som i alla fall jag hade velat få svar på innan vi går till behandling. Men nu måste vi ta ställning i dag eftersom vi har fått den här tidsfristen, och då är det rimligt att vi ger detta svar.
Det känns inte heller tillfredsställande att utgångspunkten för hela denna process, som kommer att kantas av enormt många tekniska problem innan det är på plats, redan är tidsbestämd till att vara klar den 13 september i år. Av en händelse är det nio dagar före det tyska förbundsdagsvalet, för att ge Angela Merkel den fjädern i hatten att i valrörelsens slutskede kunna säga: Nu har jag fixat transaktionsskatten.
Det här är inget bra sätt för det europeiska samarbetet inför framtiden. Det väcker frågor. I utskottet har vi alla tagit del av de bildspel som kommissionen har lagt ut på sin hemsida och som är av propagandistisk karaktär. Som svensk parlamentariker blir man lite tveksam.
Jag pratar gärna om det svenska politiska systemet och tycker att det är så bra att vi alltid har ett underlag från oförvitliga tjänstemän som vi kan lita på, och sedan gör vi de politiska bedömningarna och kanske framställer det på lite olika sätt med lite olika vinklar. Men när kommissionen så uppenbart talar om att det här förslaget är utformat på ett sådant sätt att de som inte är med nu inte har någon annan möjlighet än att hänga på sedan känns inte heller bra.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.