Herr talman! Jag tackar för svaret, som jag tycker
är ett bra svar. Om jag så småningom får åtminstone
ett förtydligande tycker jag att det är ett mycket bra
svar. Jag återkommer till det. Jag har ytterligare en
fråga till statsrådet, men först en mer allmän princi-
piell deklaration från min sida.
Det som nu händer i Arboga, i Alingsås och i min
hemkommun Norrköping visar, precis som statsrådet
säger, att de här kommunerna är sårbara. Beroendet
av stora globalt verkande företag skapar naturligtvis
en sårbarhet. Men sårbarheten gäller inte bara kom-
munerna. Jag vill påstå att det som händer i Norrkö-
ping också visar att företagen är sårbara.
Naturligtvis måste de hänga med i konkurrensen,
och det måste finnas en förståelse för att det behövs
snabba och stora förändringar när omvärlden kräver
det. Det är rimligt att företagen ställer det kravet. Men
samtidigt behöver företagen långsiktiga samhällsin-
vesteringar för att kunna växa och utvecklas. Här
finns naturligtvis en motsättning. Den har kommit till
uttryck väldigt tydligt i min hemstad Norrköping, där
Ericsson å ena sidan har krävt omfattande investe-
ringar i vägar, järnvägar och flyg för att kunna verka
och fungera. Man har ställt krav på utbildning och
annat. Det är investeringar som tar lång tid och som
kräver uthålliga satsningar från samhällets sida. Å
andra sidan säger man, inte minst i dag: Ni måste
förstå att vi måste anpassa oss till omvärldens krav,
och det kräver snabba förändringar.
Lösningen på den här konflikten, där håller jag
med statsrådet, är inte att vi säger nej till förändringar.
Det tror jag vore förödande. Självklart måste Ericsson
och andra företag anpassa sig till omvärldens krav.
Lösningen heter just samverkan.
Jag blir ibland litet förvånad och skrämd när före-
tagsledare antyder att det är något slags svaghetsteck-
en när man visar samhällsansvar. Jag tror inte alls det.
Om man skall få förståelse för de långsiktiga, uthålli-
ga samhällsinvesteringarna krävs det självklart också
att företagen är beredda att ta ett ansvar för att männi-
skor inte råkar illa ut när förutsättningarna ändras och
att kommuner inte får bära orimliga sociala kostnader.
Det som nu händer i Norrköping leder inte till
slutsatsen att vi skall förhindra att Ericsson gör
strukturförändringar, utan slutsatsen är att Ericsson
och staten, och självklart också vi i kommunen, måste
hjälpas åt för att se till att den här strukturförändring-
en sker på ett socialt rimligt sätt.
I min interpellation hade jag två konkreta önske-
mål. Jag pekade på vad staten och Ericsson kan hjälpa
till med. Jag får ett klockrent svar från statsrådet,
nämligen att det kommer mer pengar till småföre-
tagsutveckling. Det är ett viktigt besked. Lösningen i
Norrköping är inte att vi skall få ett nytt Ericsson med
1 200 anställda, utan lösningen är att vi skall få hund-
ratals små och medelstora företag som tillsammans
förhoppningsvis skall ha ännu fler anställda än de som
nu bortfaller.
När det gäller Industriellt Mikroelektroniskt Cent-
rum, ett omöjligt namn, är svaret inte riktigt lika
klockrent. Jag kan läsa mellan raderna att det finns ett
engagemang. Om vi skall kunna förverkliga det, krävs
det både ett engagemang från statens och från Erics-
sons sida. Statsrådet kan självklart inte svara för
Ericssons del, men för att vinna klarhet om statsrådets
uppfattning: Innebär det som står i svaret att staten för
sin del är beredd att gå in med ett engagemang och att
vi kan förverkliga detta under förutsättning att Erics-
son också ställer upp?