Fru talman! Finansutskottets årliga betänkande
med anledning av Allmänna pensionsfondens verk-
samhet föranleder i vanliga fall ingen debatt i kamma-
ren. Det hade det inte gjort i år heller om inte utskot-
tet hänvisat till finansministerns uttalade avsikt att ge
första till tredje AP-fonderna möjligheter att placera i
svenska aktier.
Finansministerns uttalande har utlöst stor oro och
undran vad gäller om regeringen verkligen har för
avsikt att återuppliva gamla socialistiska drömmar om
att via statliga fonder öka det politiska inflytandet
över näringslivet. Att det handlar om storslagna vi-
sioner framgår av den promemoria som Erik Åsbrink
lät ta fram 1991, då han var biträdande finansminister
i den dåvarande socialdemokratiska regeringen. Enligt
den skulle AP-fonderna ombildas och ges möjligheter
att köpa aktier motsvarande en tredjedel av Stock-
holmsbörsen. Sammantaget skulle AP-fonderna kunna
representera 25 % av aktierna i ett börsbolag. Motivet
då, som nu, uppgavs vara det ökade utländska ägandet
på Stockholmsbörsen och önskan att höja avkastning-
en på fondmedlen.
En tolkning skulle kunna vara att finansministern
avser att öppna hela AP-fondens 620 miljarder kronor
för aktieköp. En annan tolkning skulle tyda på att
Stockholmsbörsen skulle tillföras ytterligare 250
miljarder kronor. Det kan jämföras med de tidigare
löntagarfonderna, som som mest kom upp i drygt 20
miljarder kronor. Naturligtvis gjorde Stockholmsbör-
sen vid detta glada meddelande ett glädjeskutt och
noterade ett nytt rekord.
Det är riktigt att det institutionella ägandet på
Stockholmsbörsen alltsedan 1950-talet har ökat kraf-
tigt på bekostnad av hushållens ägande. En avgörande
faktor har varit det svenska skattesystemet, som har
gynnat stora, väletablerade och kapitalintensiva före-
tag. Däremot har det inte varit någon bra metod för att
förse nya och växande företag med riskkapital.
Vill man lösa problemet med riskkapitalförsörj-
ning är det kontraproduktivt att låta AP-fonderna bli
en ny, gigantisk institutionell placerare på Stock-
holmsbörsen. I stället borde regeringen skyndsamt se
över skattesystemet och bl.a. avveckla reglerna för
dubbelbeskattning av aktier och låta bli att införa
skärpt förmögenhetsskatt på aktier. Likaså borde
straffbeskattningen av pensionssparandet och anställ-
das vinstandelar i företagen avvecklas. Därigenom
skulle hushållen ges möjligheter att öka sin andel av
aktieägandet och bidra till tillförseln av riskkapital till
inte minst de mindre företagen, som alla partier nume-
ra säger sig värna om och som förväntas stå för den
framtida sysselsättningen. Det skulle också innebära
att svenska aktieägare inte längre behandlades sämre
än utländska. Det är således ett effektivt sätt att öka
det svenska aktieägandet om nu det utländska kapita-
let ses som ett problem, vilket det knappast är på
dagens globala finansmarknader.
Utländska ägare kan inte heller misstänkas för att
vara ute efter att öka det politiska inflytandet över
svenska företag. Den misstanken är däremot stark
varje gång socialdemokrater och vänsterpartister visar
intresse för ägande av svenska företag. Misstanken
infinner sig att det bakom finansministerns utspel
också denna gång ligger ambitioner att öka den poli-
tiska kontrollen och styrningen av näringslivet, dvs.
socialisering.
Det andra argument som angivits är omsorg om de
framtida pensionerna. Detta har inte med verkligheten
att göra. AP-fonderna har ingen annan betydelse för
utbetalningen av ATP-pensioner än att de fungerar
som en buffert under de år då inbetalade avgifter inte
täcker utbetalningarna. De tre partier som har reserve-
rat sig - Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokra-
terna - hissar en varningssignal med anledning av den
överenskommelse om framtidens pensioner som har
träffats. Också Centern markerar i ett särskilt yttrande
sitt stöd för pensionsreformen. Däremot kan jag inte
tolka formuleringen på annat sätt än att Centern har
accepterat att AP-fonden får öka sitt ägande av aktier.
Skulle AP-fonderna placera stora delar av sitt
kapital i aktier i svenska företag, är risken betydande
för att det, då behov uppstår, inte finns reella möjlig-
heter att på acceptabla villkor sälja ut aktieinnehav
som är bundet i ett aktivt statligt ägande. Med stor
sannolikhet skulle det också bli våldsamma protester
från den socialdemokratiska rörelsens olika grenar,
om det nu skulle vara så illa att socialdemokraterna då
har ett avgörande inflytande på situationen.
Att socialdemokratin fortfarande odlar sitt socia-
listiska arv framgår med all önskvärd tydlighet av de
svar som den socialdemokratiska partiledningen har
fått på samrådet om den pensionsreform som riksda-
gen efter en överenskommelse över blockgränsen
beslutade om för mer än två år sedan. Protesterna har
haglat mot såväl avgiftsväxlingen som det blygsamma
inslaget av premiereserv. SSU, kvinnoförbundet och
broderskaparna säger nej av ideologiska skäl. LO
villkorar, också av ideologiska skäl.
Belysande är svaret från SSU, som motiverar sitt
nej med behovet av kollektiv kapitalbildning. Skulle
ett system med premiereserver införas anser SSU att
det skall organiseras och förvaltas av LO. Här har
sannerligen inte rivits några murar!
Insikten om att ett premiereservsystem gynnar den
enskilde pensionsspararen tycks inte ha vunnit insteg
inom socialdemokratin. En real avkastning på 3 %
under 25 innebär en fördubbling av pensionskapitalet.
Detta kommer pensionären direkt till godo i ett pre-
miereservsystem. Det är således en mycket gynnsam
konstruktion jämfört med fördelningssystemet i ATP-
systemet och även fördelningssystemet i den besluta-
de pensionsreformen.
Av vilken anledning, Lisbet Calner, vill man offra
LO-pensionärens guldkant? Av grumliga ideologiska
motiv?
Socialdemokraternas agerande i fråga om pen-
sionsreformen är djupt oroande. Utskottsmajoritetens
hänvisning till finansministerns uttalande om en ut-
ökning av AP-fondens placeringsrätt i aktier under-
stryker denna oro.
Den ende som har blivit uppmuntrad är Johan
Lönnroth, som anser sig ha fått gehör för åsikten att
det kollektiva sparandet och offentliga institutioner
skall vara såväl riskkapitalförsörjare som utövare av
stabila och aktiva ägarintressen i svenskt näringsliv
och därför menar att det kollektiva pensionssparandet
skall utnyttjas för aktiva näringspolitiska insatser, till
vilka han liksom utskottsmajoriteten räknar riskkapi-
tal i ekonomiska föreningar. Hur detta skall kunna
förenas med de krav som måste ställas på ett pen-
sionssystem om långsiktigt god avkastning och lågt
risktagande är en gåta.
Delar socialdemokraterna de uppfattningar som
kommer till uttryck i motionerna, har vi reservanter
allt fog för vår oro och våra misstankar att socialde-
mokraterna tänker bryta den pensionsreform som med
möda och stora investeringar i god vilja utarbetades
över blockgränsen. Jag vill inte tro att det är så, utan
att socialdemokraterna har för avsikt att stå vid sitt
ord. Nu har Lisbet Calner en möjlighet att ge klart
besked.
Därmed, fru talman, yrkar jag bifall till reservation
nr 2.