Fru talman! Det är alltid roligt att höra Johan
Lönnroth. Han har åtminstone förstått poängen med
förslagen, nämligen att det handlar om kapitalism
eller socialism. Det är en ärlig beskrivning.
Det är också litet lustigt och kanske trevligt för
många med mig att höra Johan Lönnroth önska sig
tillbaka till tiden med aktiva industrialister och kapi-
talister.
Men jag måste säga att han lyssnade ganska illa på
vad jag sade. Vad jag förordar är att ha flera aktiva
hushållsägare. Jag vill inte ha fonder. Jag gjorde fak-
tiskt en väldigt tydlig distinktion mellan aktiva och
passiva ägare. Jag tror att det finns en stor risk för att
fonder och institutioner av olika slag - de kan var
privata eller kollektiva - är sämre aktiva ägare. Bra
aktiva ägare tror jag kännetecknas bl.a. av att de är
långsiktiga, deltar och kan branschen, men också av
att de satsar egna pengar. Jag tror att det är en grund-
läggande skillnad mellan att ta risker och agera med
andras pengar och att agera med egna pengar. I det
fallet är det privata hushållssparandet i aktier faktiskt
suveränt överlägsen alla andra former.
Johan Lönnroth sade att det möjligen var några di-
rektörer på middagsbjudningar som sade att de inte
gillar AP-fondspengar. Jag känner rätt få småföreta-
gare och företagare med medelstora företag som har
råd att gå på middagsbjudningar stup i ett. Jag brukar
i alla fall aldrig träffa dem där.
Mina sagesmän på företagarsidan är sådana som
jag har kommit i kontakt med på ganska vanliga fru-
kostmöten med företagare med mindre och medelsto-
ra företag. Vad jag sade, och det står jag fast vid, var
att jag inte har träffat en enda företagare som längtar
efter pengar från de statliga AP-fonderna. Det skulle
vara intressant att veta om Johan Lönnroth har träffat
någon sådan.