Herr talman! Det är nästan så jag får lust att bjuda med Mats Pertoft till ett ministerrådsmöte i EU. Om han hade varit med där skulle han inte ha haft det minsta tvivel om huruvida Sverige ligger längst fram både när det gäller att öka andelen förnybart i vår transportsektor och att driva på i EU för att de nya regler, de nya beslut som vi fattar, ska främja utvecklingen.
Sverige är det land som i dagsläget, sju år i förtid, har uppfyllt det förnybartmål för transportsektorn som vi skulle ha nått till 2020. Inget annat medlemsland är i närheten av en så stark utveckling, och den ledartröjan ska vi bära och försvara. Det beror på att näringslivet, det näringsliv som Mats Pertoft hänvisar till, redan i dag har bra förutsättningar, och jag och alliansregeringen vill göra dem ännu bättre. Men redan i dag är förutsättningarna mycket gynnsamma.
Det är med dagens ordning med skattebefrielsen på både höginblandade och rena biodrivmedel, såsom etanolen och biogasen, samt skattebefrielsen på det som låginblandas som vi fått en så positiv utveckling att vi kan konstatera att vi i dag har 15,6 procent förnybart i transportsektorn. Det finns bra förutsättningar, och vi vill göra dem ännu bättre.
Då kan man ställa sig frågan varför diskussionen med EU-kommissionen tar tid. Svaret är återigen att Sverige går före. Det är oerhört tydligt i diskussionerna i Bryssel att Sverige som land sedan ett antal år ligger långt fram i hållbarhetsarbetet, pushar på den agendan och är med och pushar också de regelverk som vi har och de beslut som vi fattar i Bryssel så att det ska vara möjligt för oss att främja en utbyggnad av förnybart, oavsett om det är förnybar energi i allmänhet, förnybar elproduktion eller, som i det här fallet, förnybara biodrivmedel.
Det finns andra rörelser ute i Europa. Just i dag kanske både Mats Pertoft och jag gläds åt att EU-valet i går sände en stark grön signal i Sverige. Tyvärr ser det annorlunda ut i andra delar av EU. Det är inte så att det sköljer en grön våg över Europa. Tvärtom finns det nu mycket starka intressen som går helt andra ärenden, som går fossila ärenden och som jag är rätt övertygad om ligger på ett antal aktörer i Bryssel. Det är helt tydligt att det behövs en starkare grön röst från Sveriges sida för att vi inte ska gå in i en fas där vi får en gråare utveckling i EU i stället för det som både jag och Mats Pertoft vill se, en grönare utveckling.
Det är självklart den typen av resonemang som ligger bakom en del av de frågor som vi fått från kommissionen. Där är den svenska regeringen samlad. Hela regeringen är samlad i att försvara de grundläggande principer som vi har i Sverige för den beskattning som vi har. Vi ser att det är motiverat att använda koldioxidskatten framöver, precis på det sätt som vi har gjort. Vi ser att det är skillnad på till exempel förnybart kol och fossilt kol. Det är principer som vi kommer att fortsätta att försvara.
Vad händer under tiden? frågar Mats Pertoft. Och vad händer om kommissionen i värsta fall inte godkänner kvotplikten? Jag svarade på det redan i mitt andra inlägg, men jag upprepar det gärna. Det som händer nu är att vi fortsätter med dagens goda villkor, den skattebefrielse som vi redan har. Det är därför regeringen parallellt med detta under våren har lämnat in en ansökan om att få godkänt för att ligga kvar med den skattebefrielse som redan finns tills det är utrett när vi kan införa kvotplikten.
Datumet var satt till den 1 maj, och nu arbetar regeringen för att det ska kunna träda i kraft så snart som möjligt efter det datumet.