Herr talman! En inbjudan till ministerrådet lät spännande. Jag är väl medveten om att gårdagens val till EU-parlamentet tyvärr var en stor framgång för de bruna krafterna, de främlingsfientliga krafterna, och det skrämmer. Jag och Anna-Karin Hatt kan vara glada över att den gröna rörelsen stod pall i Sverige och att det inte blev den stora framgång för främlingsfientliga krafter här som i till exempel Frankrike och andra länder. Det kan vi glädja oss åt, men den glädjen grusas lite.
Jag är också väl medveten om att Sverige har en speciell situation, att vi har gått före. Från Miljöpartiets sida vill vi gå vidare med detta. Vi tycker att kvotplikten är ett sätt att gå vidare, men det jag hela tiden efterlyser är mer konkreta svar på hur stor chansen är att EU-kommissionen godkänner den och vad som gäller beträffande kvotplikten.
När jag träffar branschen - jag vet inte om de säger olika saker till oss - möts jag av ett stort frågetecken. De känner sig inte särskilt informerade. Det kan mycket väl vara så att de säger olika saker till oss, det vill jag inte sticka under stol med, men det jag undrar över gäller den väntan som hela tiden finns. Vore det inte bättre att sätta ett tydligt datum för när man tror att det skulle fungera? Vi kan naturligtvis leva vidare med det nuvarande systemet, men borde det inte finnas en plan B för framtiden? Att bara säga att vi antingen kör det ena eller det andra räcker inte. Om kommissionen säger nej kan man fråga sig ifall kommissionen på sikt kommer att godkänna det nuvarande systemet, som ju i sig bär problematiken av skattebefrielse för koldioxid, beroende på om det är fossilt eller återvinningsbart.