Fru talman! Den budget som har diskuterats i dag,
och som vi senare kommer att fatta beslut om, är en
budget som Vänsterpartiet står bakom. Jag delar,
liksom min grupp, uppfattningen att den är viktig och
kan med nöjsamhet konstatera att många delar i den
budgeten är positiva och stora framsteg.
Vi har en större satsning på kommuner och på
miljön. Vi och andra talare har tidigare också kon-
staterat att arbetslösheten har sjunkit. Tidigare talare
från mitt parti, Marie Engström och Lars Bäckström,
har på ett föredömligt sätt beskrivit de fördelar som
finns med denna budget men också en hel del av de
problem som återstår för oss att lösa.
Ett problem som har kommit i skymundan i denna
debatt, när vi har diskuterat solidaritet och rättvisa, är
den internationella solidariteten. Jag personligen,
Vänsterpartiet och många med oss måste ändå fak-
tiskt tillstå ett visst misslyckande med denna budget,
där biståndet inte har fått den tilldelning som vi hade
önskat.
Vi har indragning av reservationer på 2,9 miljar-
der och som skjuts över till nästa år. Det är alltså inte
en neddragning av budget, men det förhåller sig ändå
på det viset att planerade insatser för år 1999 inte kan
genomföras. Jag vet att med större delen av de insat-
ser som är planerade och med en viss omplanering
från Sida och andra organisationer kommer man att
lyckas att göra en oerhört bra insats under 1999, trots
detta. Men vi måste vara klara över att det har kon-
sekvenser för skuldavskrivningar för exempelvis
insatser efter orkanen Mitch i Centralamerika, där
man får lägga tyngdpunkten på åren 2000, 2001 och
inte på år 1999.
Det har därför kommit en rätt omfattande kritik
från kyrkor och enskilda organisationer. I vissa delar
har man skjutit över målet, men jag vill ändå säga att
jag till stor del har stor förståelse för en hel del av den
kritiken.
Som jag ser det beror väldigt mycket av proble-
men för Vänsterpartiet och andra partier som också
vill driva biståndsfrågorna på utgiftstaket. Jag kan
bara konstatera, och även andra har gjort det, att det
är ett svårhanterligt instrument i budgetsammanhang.
Jag tror att det finns anledning att återkomma till
detta särskilt.
Vad gäller biståndet vill jag understryka att det är
påtagligt svårt att laborera med ett utgiftstak när man
har planerade och oplanerade insatser.
Men när nu riksdagen har behandlat budgeten och
utrikesutskottet har tagit upp dessa frågor på allvar,
vill jag med stor tillförsikt ändå konstatera att det
yttrande som utrikesutskottet har gjort i detta sam-
manhang, och som finansutskottet instämmer i, är av
stor betydelse för vår fortsatta planering på detta
område. Enprocentsmålet ligger fast. År 2000 kom-
mer reservationer att kunna användas. Man får ändå
se år 1999 och även den indragning som skedde år
1998 som undantag. Det är med långsiktighet som
planeringen av biståndet kommer att bedrivas fram-
över. Regeringen, Pierre Schori m.fl., har tidigare
också uttalat sig om betydelsen av biståndet.
Jag vill också påpeka att insatserna för Kosovo,
som vi nyligen debatterade här med utrikesministern,
visar på det engagemang och intresse som vi från alla
partier har i frågan. Återuppbyggnadsinsatserna måste
sannolikt följas av beslut om ytterligare tilldelning av
biståndsmedel. För att följa linjen att uppfylla bi-
ståndsmålet 0,7 % kan det bli nödvändigt med en
extra utbetalning för Kosovo eller något annat.
Därför vill jag understryka att när vi i höst går in i
nya budgetförhandlingar är just biståndet en hjärte-
fråga för vårt parti. Jag tror att jag har många med
mig från kyrkor, internationella organisationer, en-
skilda organisationer, många enskilda ledamöter och
andra partier. Därför är det, som jag vill upprepa, med
stor förnöjsamhet som jag kan se att yttrandet från
utrikesutskottet, som riksdagen nu sannolikt enstäm-
migt ställer sig bakom, är en mycket god grund för
diskussionerna om att se till att den internationella
solidariteten får ett grundmurat fäste i budgeten för år
2000 och att vi kan se en uppskjutning av indragna
reservationer som undantag för år 1999.