Fru talman! Nu var det inte i första hand diskus-
sionen om statistiken jag tänkte på utan genomgången
av i vilken mån det i dag är möjligt att genomföra det
förbud som regeringen flera gånger har talat om. Det
är möjligt att genomföra den dagen vi faktiskt vet att
det finns material som kan ersätta amalgam vid alla
behandlingar. När överenskommelsen träffades 1995
redovisades undantag i ett antal fall där det inte an-
sågs finnas alternativt material. Alla som arbetar
inom tandvården erkänner att detta var ett problem.
Hade det funnits fullgott material för alla behandling-
ar hade amalgam inte behövt användas över huvud
taget.
Jag ska räkna upp de undantag som då redovisa-
des:
Det första var vid behandling av gravt karierade
eller missbildade tänder där andra plastiska tandfyll-
nadsmaterial inte håller för tuggbelastningen. Det
fanns inga material som kunde ersätta amalgam vid
sådana lägen.
Det andra var vid fyllnadsbehandling eller fyll-
nadsterapi på patienter där det inte går att hålla tan-
den fri från saliv under tillräckligt lång tid.
Det tredje var vid narkostandvård och användan-
det av andra material som medför ytterligare behand-
lingstillfällen, dvs. för att undvika ytterligare narkos-
behandlingar.
Det var ingen som önskade sådana undantag, men
man sade att man tvingades acceptera dem.
Nu är det några år sedan den här överenskommel-
sen träffades, och vi kan konstatera att användandet
av amalgam har minskat drastiskt. Det är bra - vi ska
ha bort amalgam över huvud taget. Vi kan fatta ett
sådant beslut när vi vet att det finns fullgott material.
Tandläkare gör uppenbart olika bedömningar i
olika delar av landet. Man har olika erfarenheter och
olika kunskaper. Nu är det dags att gå igenom vad
som har hänt sedan 1995 och vidta de åtgärder som är
nödvändiga för att slutgiltigt föra bort amalgamet.
Det var det beskedet som jag trodde att Siw Persson
skulle notera och glädja sig åt.